Caitlin Zambian - elektrisk violin

Caitlin Zambian spelar elektrisk violin, är dessutom självlärd! Jag gillar henne alla dagar i veckan framför Moréus. Men han kopierar väl henne också snart, som den copycat han är. Gott nytt år allihopa!

Ideologi konservatism - de eviga värdena

Lite längre artikel hos Dissidenten LÄNK. Tycker väl att rubriken inte stämmer riktigt.

Massmedias mångfaldsmånglare - gästskribent Mats Dagerlind

Jag hörde på TV-nyheterna precis att kungafamiljen är ytterst kritisk till mediaklimatet i vårt land, speciellt som det utvecklats på senare tid. Kungafamiljen är en i raden som riktar allvarlig kritik mot vår tendentiösa media. Ja, inför det senaste riksdagsvalet så sjönk vår media till aldrig tidigare bottenrekord. Det var på så låg nivå så hade samma nivå uppnåtts i Ryssland så skulle vi alla med rätta riktat sådan kritik att hela det demokratiska systemet skulle ifrågasättas. I vårt eget land så ser vi inte bristerna, vi är demokratins krona vilka brister som än läggs i dagen. All kritik bara rinner av våra mediemoguler, det ses som naturligt med "lite kritik" då och då. 


Det finns två sidor av vårt medieklimat. Innan jag steg upp i dag låg jag och tänkte på om det inte var vår media som fick den då dömde Joy Rahman fri. det är bortom all fattningsförmåga att någon annan än Rahman skulle kunna gjort sig skyldig till det fullständigt meningslösa mordet på en gammal kvinna. Här kommer i alla fall Dagerlinds artikel om vår media.

Massmedias mångfaldsmånglare

Tidningen Aftonbladet utfärdade inför valet 2010 ett ultimatum till den svenska valmanskåren att antingen gillar du olika eller så solkar vi ned dig som rasist. Den egna redaktionen har dock en sammansättning så etniskt enögd att tidningens mångfaldskampanj närmast framstår som ett dåligt skämt. Ärkekonkurrenten Expressen, som på valdagen prydde förstasidan med en hopknycklad SD-valsedel i rännstenen, är inte mycket bättre på mångfald men nästan lika duktig på hyckleri.

Irina Halling titulerar sig kvalitetsredaktör på Expressen och ansvarar för något som man kallar Kvalitetsbloggen. Dit kan läsare och andra skriva och ställa frågor samt ha synpunkter på vad tidningen gör rätt respektive fel. Den 10 november ville exempelvis frilansjournalisten Clara Guiborg, som en del av en undersökning om den etniska mångfalden på svenska medier, veta om Expressens redaktion återspeglar dagens Sverige när det gäller medarbetarnas etniska bakgrund.

Halling inser varthän det barkar om hon börjar trassla in sig i bortförklaringar och ursäkter om varför det egna mångfaldsrekryteringsarbetet står i så pinsam kontrast till den idé tidningen säljer. Taktiken måste stället bli att underkänna frågeställningens legitimitet. I mästrande tonläge informeras Guiborg därför om att Expressen självfallet inte frågar efter var journalisten eller dennes föräldrar är födda när man gör anställningsintervjuer - det är på journalistiska meriter och talang man tittar. Och nog borde Guiborg förstå att en tidingsredaktion har viktigare saker för sig än att kartlägga medarbetarnas etniska bakgrund och jämföra sig med nationella mångfaldsgenomsnitt.

Expressen "arbetar på ett annat sätt" förklarar Halling. Det enda konkreta exempel hon kan redovisa är emellertid att man skickade reportern Kassem Hamadé med arabisk bakgrund för att bevaka den så kallade arabiska våren och kriget i Libyen. Det viktiga är dock enligt Halling inte vad man gör utan vad man säger (?!), och tidningens publicistiska idé är att man i sin journalistik ska motverka främlingsfientlighet och fördomsfullhet. Detta är Expressens sätt att arbeta för mångfald sammanfattar Halling.

Att inte vara fientlig och fördomsfull är alltså något som tidningen ska predika, inte tillämpa. Arbetet för ökad mångfald innefattar således inte den egna redaktionen. Inget av detta tycks heller gälla förhållningssättet till Sveriges riksdag. Vi minns alla bilden på tidningens förstasida på valdagen med en hopknycklad smutsig SD-valsedel invid rännstenens kloak. Mer fientligt, fördomsfullt och intolerant än så kunde Expressen knappast ha reagerat på utsikten om ökad mångfald i riksdagen.

Karakteristiskt för medievärldens mångfaldshycklare är att de alltid ser grandet i den andres öga men aldrig bjälken i sitt eget. Man ställer inga krav på sig själv men talar i högt tonläge med ord som främlingsfientlighet, intolerans och okunnighet om de svenskar som inte förstår att uppskatta det nya och främmande som strömmar in över landets gränser. Man kallar det strukturell rasism när företagen precis som man själv prioriterar kompetens och anser att arbetsgivare har en orimlig kravprofil för de nysvenskar man rekryterar när den innefattar sådant som att de bör kunna tänka sig ta av ansiktsslöjan under arbetstid och hälsa på kunder och kollegor genom att ta i hand.

Vi minns också Aftonbladets chefredaktör Jan Helins förtrytelse över att få sin trovärdighet som olikagillare ifrågasatt bara för att han med sin chefslön köpt sig fri från det mångkulturella experimentet och bosatt sig i ett vykortsmässigt folkhemssvenskt villaområde strax utanför Stockholms tullar. På en ledande kvällstidnings redaktion skulle förstås ingen utom städpersonalen komma på tanken att flytta till något av de områden eller leva med de nykulturella attribut som tidningen i sina texter och kampanjer anbefaller svensken på gatan att finna berikande, allra minst chefredaktören. Man förstår att Helin fann det orättvist att just han blev utpekad.

Det är naturligt att en kvällstidning vill rekrytera utifrån meriter i stället för mångfaldsmål, liksom att dess chefredaktör vill slippa bo granne med gängkriminalitet och muslimsk extremism i en trappuppgång där endast arabiska talas. Andra företag och svenskar har naturligtvis samma önskemål beträffande sin rekrytering respektive sitt boende. Om inte multikulturalismens egna chefsideologer är redo att omfamna konsekvenserna av sin egen ideologi och ta personligt ansvar för integrationen, hur kan de då begära att andra ska göra det?

En fråga som behöver ställas och besvaras är samtidigt varför den som privatekonomiskt köper sig fri från mångkulturen skulle vara mindre klandervärd än den som vill befria sig genom politiskt engagemang. Ska ett monokulturellt svenskt leverne vara förbehållet den som kan betala för det eller bör det vara en valmöjlighet för alla svenskar? Är något av alternativen förenligt med integration av etthundratusen flyktingar och anhöriga varje år? Om inte, bör i så fall invandringen minska till en nivå där integration är möjlig eller är det dags för ett paradigmskifte där vi ser ett hårt etniskt segregerat Sverige som en naturlig konsekvens av fri rörlighet och globalisering?

Chefredaktörerna Helin och Mattson på Aftonbladet respektive Expressen unnar sig ett liv de missunnar andra. De har också till sitt förfogande två av landets mest genomträngande mediemegafoner som de missbrukar för att skuldbelägga den enda politiska rörelse som ställer dessa ödesfrågor om Sveriges framtid. Nyligen tog man också initiativ till den kommentarsfältens kulturrevolution och utrensning av oliktänkande som nu sveper fram över det svenska medielandskapet.

Parallellt med detta gör man sitt bästa för att konsolidera sitt nyhets- och åsiktsmonopol genom att misstänkliggöra och förringa bloggosfär, medborgarjournalistik och sådana samizdatjournalistiska initiativ som Politiskt Inkorrekt och Avpixlat. Det är IT-samhällets landvinningar som möjliggjort sådana alternativa informations- och åsiktsbärare, men att de attraherar allt större läsarskaror beror på något helt annat - att massmedias mångfaldsmånglare som Helin och Mattson inte gör sitt jobb.

Mats Dagerlind
 

En gränspolis berättelse

En f.d. gränspolis berättar på Newsmill om sitt arbete och om hur media i vårt land misslyckats alternativt aldrig haft för avsikt, att ge en sann bild av verkligheten. Läsvärt! 

Länk Newsmill

OK. Lägger ut texten här, men tar bort den i kväll av upphovsrättsliga skäl.


Och nu är den borttagen...Tack för lånet Daniel Wall. 


Länk Firefox för de som har problem med IE

Länk Opera för de som har strul med IE

Länk Safari för de som hatar IE

Lissabonfördraget - tvingades och smögs igenom

Det EU-avtal som inneburit att mest makt flyttats från Sverige till Bryssel, ja det kanske mest betydelsefulla avtal Sverige skrivit under överhuvudtaget efter andra världskriget var Lissabonfördraget. Ett av de partier som var med och drev igenom fördraget i vårt land var moderaterna. Tack vare Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" kan vi läsa hur det gick till inom M när detta omfattande fördrag gick igenom moderaternas partistämma.  


Fördraget var aktuellt redan 2003, då det remissbehandlades samt granskades av lagrådet. Eftersom folkomröstningar i både Nederländerna och Frankrike sade nej till förslaget behövde inte riksdagen ta ställning till förslaget detta år. Fördraget gick tillbaka till tjänstemännen och politikerna på EU-nivå, samt arbetades om en del. En del av förändringarna var av rent kosmetisk natur, utformningen blev mindre provocerande. Det nya fördraget - Lissabonfördraget - blev färdigt under 2008, då var det åter dags för den svenska riksdagen och regeringen att ta ställning till fördraget. 


Enligt Pålsson så gick nu behandlingen av fördraget i expressfart. Anledningen till detta var ju att fördraget redan varit uppe till remissbehandling 2003, samt att det nya fördraget i princip var detsamma som det gamla! Redan här gick det snett. Det gamla fördraget var ju det som flera nationer sade nej till. Hela Lissabonfördraget är på tusentals sidor. Enligt Pålsson var det i princip ingen som hade läst fördragstexten innan den debatterades i kammaren. De ledamöter som talade i plenissalen stod och rabblade upp inlärda brottsstycken som de lärt sig utantill. Pålsson själv försökte enligt boken få igång diskussioner och belysning av fördraget. Ingen var intresserad, det hela var redan uppgjort och bestämt. Frågan skulle slutgiltigt bestämmas på moderaternas partistämma, där skulle M ta definitiv ställning till fördraget. 


Inför moderaternas partistämma skickades inte partistyrelsens förslag ut till de lokala partigrupperna. Ombuden på partistämman hade alltså ingen chans att sätta sig in i fördraget innan själva stämman. Detta måste vara unikt (får vi hoppas). Själva förslaget kopierades, enligt Pålsson, upp i ett (1) exemplar, som låg på ett bord utanför sammanträdeslokalen. Under själva debatten (eller vad vi skall kalla det för) så var det bara en ung delegat som opponerade sig mot förslaget. Reaktionen från den övriga stämman var jämförbar med om samma person gått upp i talarstolen och låtit vädret gå i mikrofonen, och sedan tackat ordföranden för ordet. Pålsson beskriver i sin bok hur stämman sedan ägnade en lång och intensiv debatt om antalet betygssteg grundskolan lämpligtvis skall ha. Så här skriver Pålsson vidare i sin bok.

Att jag tar upp partistämman här beror på att den säger något om hur partieliten kunde bestämma slutresultatet genom att styra partiets interna process. Det var stämman som skulle äga frågan, men något underlag fick inte ombuden före stämman.  

Vad som hände på partistämman utgjorde i själva verket ett grundskott mot den representativa demokratin. Ledande politiker brukar energiskt försvara ordningen att låta valda företrädare bestämma, snarare än väljarna själva i en folkomröstning, med att väljarna inte är tillräckligt insatta i frågan. Detta förutsätts emellertid de valda representanterna vara, ty deras uppgift är ju att informera sig även i komplicerade frågor. Det är med denna överlägsna kunskaps hjälp de tilldelas rätten att fatta beslut för väljarnas räkning. Men när de valda representanterna i riksdagen binds av beslut som fattats av oinformerade stämmodelegater - då faller hela denna tankekedja.

Efter att fördraget bekvämt och smidigt antagits på moderaternas partistämma så var det så dags för riksdagen att behandla frågan. Enligt Pålsson så brydde sig inte regeringen det minsta om vad remissorgan som Regeringsrätten, Högsta domstolen, Justitiekanslern eller vad olika universitet sade om fördraget. Lagrådet valde att utgå från att regeringen hade rätt, i stället för att göra en egen bedömning. Detta gällde alltså den kanske viktigaste frågan efter andra världskriget för Sveriges framtida utveckling. Regeringen lyckades också lotsa igenom fördraget utan att ändra i vår svenska grundlag, det hade ju sinkat beslutet avsevärt. Riksdagen kunde alltså besluta i frågan om Lissabonfördraget efter att ha fått kvalificerad majoritet i riksdagen. Därmed överförde man makt på ett sätt som det inte var tänkt enligt vår grundlag. 


Som om inte allt detta vore nog, så har de EU-positiva partierna i riksdagen för in en paragraf i vår grundlag som gör det möjligt att föra över makt direkt från vår egen riksdag till EU med ett beslut och kvalificerad majoritet. Riksdag och regering kan alltså urholka vårt självbestämmande ytterligare utan att behöva göra några grundlagsändringar. Pålsson beskiver ibland direkt, ibland mellan raderna hur EU blivit det viktigaste av allt för de politiska eliterna. Allt som har med EU att göra är bra och skall helst gå igenom riksdagen. Alla som är emot något från EU är i grunden bakåtsträvare och ses som ett hot mot vägen till ett gemensamt utopiskt Europeiskt paradis. Man får känslan av att vår politiska elit drabbats av någon slags "hang up" där det gäller att anamma precis allt från EU, och där alla andra hänsyn i bästa fall kommer i andra hand. 


Politiker talar vid högtidliga tillfällen gärna högtidligt om demokrati. När det gäller att få igenom förslag och beslut av större vikt, tummar man dock själva på principerna. Återigen visar det sig vilken skillnad det är på högstämda tal, och den lite solkigare verkligenheten. Dessutom måste vi komma ihåg att vi gick med i EU med en inte alltför stor majoritet 1994 (52 % för 47 % emot). Vi röstade emot ett medlemskap i valutaunionen. Det finns en tydlig diskrepans mellan de valda företrädarna för folket och folket själv när det gäller EU.   


Just nu skall två tunga EU-projekt subsidiaritetsprövas i riksdagen. Det ena projektet handlar om en gemensam energiinfrastruktur. Det innebär alltså bl.a. ett gemensamt elnät i hela Europa, som dessutom skall kopplas ihop med ett antal fattiga länder utanför Europa (i förlängningen). Hela projektet kommer i sin slutgiltiga utformning att kosta enorma belopp. Vi talar om belopp som är mycket stora t.o.m. på EU-nivå. Vem skall betala detta, Grekland och Italien? Knappast troligt. Hur kommer projektet det att påverka vårt elpris, speciellt nu när Tyskland kanske planerar att skrota sina kärnkraftverk? 


Det andra mycket tunga och omfattande projektet går under det storstilade namnet "Horisont 2020" och innefattar så mycket på olika områden att det inte ens låter sig att beskrivas här. Klart är att massvis med svenska lagar kommer att bli inaktuella och ersättas med gemensamma europeiska lagar. T.ex. kommer vi beordras att satsa utbildningsresurser på vissa socioekonomiska grupper och bekämpa utanförskap, då med direktiv, eller snarare direkt lagstiftning från EU. Det hela kommer att kosta ofattbara belopp. Det är självklart inte fel att satsa på vissa socioekonomiska grupper eller att bekämpa utanförskap. Men skall detta ske med direktiv från EU? Det kanske allvarligaste av allt är att det svenska folket är helt ovetande om vad som i verkligheten håller på att ske med vårt självbestämmande. 

Länk Lissabonfördraget (Ingen orkar läsa detta, försök inte ens)

Länk Riksdagen gemensam europeisk energiinfrastruktur

Länk Riksdagen Horisont 2020

Dagmar

Jag kunde inte sova i natt. Stormen, som är döpt till det gamla ärevördiga namnet Dagmar rev och slet i huset så en massa ljud uppstod. Fönsterrutorna skakade och skallrade. Till slut så började fönsterkarmarna också att ge ifrån sig plågade ljud, ja väggarna också. I de värsta vindbyarna hördes tjut från ventilerna och ett mullrande från väggarna. Jag tittade ut i det förvånansvärt klara vädret, träden böjdes som pilbågar i byarna. Funderade på att gå ut i stormen ett tag, men var lite för trött. Skall jag jämföra med stormen Gudrun så blåste det nog värre denna natt, just där jag bor i alla fall. 


Det står i SvD att allmänheten gärna kan E-posta in sina upplevelser med bilder till redaktionen. Ja, nästa steg är väl att allmänheten skriver artiklarna och sätter hela tidningen. Vi är rätt många som e-postat in våra upplevelser på andra områden, utan att redaktionen tagit något notis om det. Enligt SVT så uppmättes vindstyrkor på 41 sekundmeter kusten runt Härnösand. Jag är inte förvånad, tror denna storm slår Gudrun i ren styrka faktiskt. I DN står det så här.

Under juldagskvällen ställde man in all tågtrafik från Gävle och norrut. Tanken var att tågen skulle börja gå igen vid 8 på annandagsmorgonen. 

– Men nu är det strömlöst från Dalarna och Gävle och norrut. Vi kan konstatera att vi både har problem med ström från leverantörer och med att det ligger saker på spåren. Just nu är det väldigt svårt att säga när trafiken är igång. 

Mer hinner Helsing inte säga innan samtalet bryts.

För en gångs skull har jag full förståelse för SJ:s problem. SJ kan inte rå för att träd blåser ner över spåren och kan knappast anklagas för denna storm. Vi begär att SJ med alla andra inblandade privatiserade företag skall styra över tågen och spåren. Vädrets makter skulle inte ens ett välskött statligt företag kunna råda över. 


Länk SvD

Länk SVT

Länk Ekot

Länk DN

GOTT MIDVINTERBLOT!!

GOTT MIDVINTERBLOT önskar jag alla med denna traditionella julsång och, på denna blogg lika traditionella film.

Reinfeldts uppvisning i tolerans och "allas lika värde"

Vi har alla sett politiker på höga positioner som med emfas deklarera sin avsky för alla former av mobbning, i alla fall om det sker på någon skolgård. Mer sällan tas problemet vuxenmobbning upp, det kan måhända inkassera betydligt färre politiska poäng. Men hur går det till när partiledare och andra politiker tvingar igenom sina förslag? Förekommer det rent av trakasserier för att få riksdagsgrupperna med sig? Definitivt förekommer detta, i alla fall om vi får tro vad Anne-Marie Pålsson skriver i sin nyligen publicerade bok "Knapptryckarkompaniet".

Våra tidningar och övrig media missade inte chansen att påpeka Göran Perssons buffliga beteende. Det har varit förunderligt tyst om Reinfeldts metoder. Detta är märkligt när vi läser hur Reinfeldt fick igenom FRA-lagen i sin egen riksdagsgrupp. Från början fanns det ett betydande motstånd från många håll i moderaternas riksdagsgrupp. De "gamla" moderaterna värnade ju i någon mån om den personliga friheten. En efter en övertalades personerna att rösta enligt den fastslagna partilinjen. Alla möjliga och omöjliga argument användas. Rena hot förekom också enligt Pålsson, den som röstade emot partilinjen skulle stigmatiseras som simpel förrädare. Hot om att regeringen skulle avgå användes också, även om det argumentet måste ha varit rena lögnen i detta sammanhang.

Övertalningsförsöken startade enligt Pålsson alltid med den svagaste länken i kedjan, för att sedan gå över till starkare och starkare länkar. Det fanns med andra ord en redan i förväg upplagt taktik för att bryta ned allt motstånd. När den moderata riksdagsgruppen slutligen skulle godkänna moderaternas ställningstagande för FRA var allt motstånd redan nedbrutet, förutom från en ung fräck man, som mot all partikultur fortfarande deklarerade att han tänkte röste enligt sin övertygelse (Karl Sigfrid, namnet nämns inte i Pålssons bok). Så här står det i Pålssons bok när hon beskriver hur det gick till när den moderata riksdagsgruppen blev enig bakom sin partiledare.

Men till sist fanns det inte mer att säga om våra ärenden. Gruppledaren tog ett djupt andetag, rättade till slipsen och rätade på ryggen. Började en smula tveksamt med en mångordig föredragning om hur gruppen rutiner, som vi gemensamt beslutat, måste respekteras. Avvikande uppfattning måste deklareras inför gruppen i god tid. Utkvittning medges enbart vid ömmande fall - i annat fall måste vi rösta med partiets linje.

Knappast några orimliga krav att majoritetens linje måste följas. Ty vad skulle det leda till om en enskild ledamot som inte delar partiets uppfattning tog sig friheten att rösta mot partiet? Om det bara är en ledamot som gör så spelar det ingen roll för utfallet. Men om det handlar om flera ledamöter kan den politiska majoritet som folket röstat fram förlora flera viktiga omröstningar. Och då bestäms politiken av den opposition som folket inte ville se vid makten!

Och nu skulle gruppen ta ställning till hur en ledamot som i två viktiga avseenden stod i beredskap att bryta mot gruppens regler, skulle behandlas.  Meningarna var delade. De flesta var dock förbannade och ville trycka till honom. Ty finge en ledamot rösta mot, skulle då inte alla de andra som på ett tidigt stadium förklarat sig vara bestämda motståndare till FRA också få göra samma sak? Och om alla fick följa sitt samvete skulle regeringen lida ett tungt nederlag.

Gruppledaren hade svårt att tygla sin ilska - men klarade det. Rebellen, som satt i bänken framför mig, visade inga tecken alls på ånger eller skam. Detta var - enligt hans uppfattning - en alldeles för viktig fråga för att så småskurna regler som gruppreglerna skulle få gälla. Här handlade det om grundlagen. Här handlade det om integritet, om människors berättigade krav på att inte bli avlyssnade av högre makt. Kort sagt, här handlade om att rida spärr mot Orwells storebrorssamhälle. Med trots i rösten förklarade han att han då rakt inte hade för avsikt att ändra sitt ställningstagande.

En chockvåg kunde anas i salen. Att han vågade! Att han hade fräckheten att stå på sig! Så var det partiledaren tur, och upphetsningen steg ytterligare. Vad hade tänkte han nu säga? Många gånger förr hade han på ett aggressivt sätt tvingat gruppen till reträtt. Redan första gången FRA-frågan var uppe - våren 2007 när regeringen var nästan helt ny - ställde han en underförstådd kabinettsfråga.

Så vad återstod av partiledarens vapenarsenal? Hur tänkte han nu tvinga rebellen till underkastelse? Han började försiktigt. Betonade hur viktigt det var att hålla samman och att kritiken från medierna och oppositionen inte handlade om sakfrågan som sådan utan om regeringsdugligheten. Hans argument var att oppositionen ville måla ut regeringen som oförmögen att leda landet. Genom att framkalla ett nederlag i riksdagen i en för regeringen central fråga skulle den påstådda regeringsodugligheten bli uppenbar också för väljarna. Partiledaren höll en låg ton och avslutade sitt framträdande i den inledande akten med att vädja till rebellen att godta möjligheten till utkvittning.

Men rebellen stod på sig. Ingen utkvittning, ty det vore ju samma sak som att säga ja till förslaget. Jag häpnade. Vilket trots - eller om man så vill: vilken taktisk dumhet. Förstod han inte gruppen logik? Med sitt agerande var han ju helt körd. Han skulle inte få ett enda uppdrag, och de återstående åren i riksdagen skulle för hans vidkommande bli som en lång ökenvandring! Men samtidigt var jag imponerad av att han vågade stå på sig. Synd att inte fler av gruppens ledamöter vågade detta, tänkte jag. Då skulle nog uppdraget som folkets främsta politiska företrädare vara ett helt annat.

Efter partiledarens första inlägg släpptes gruppen lös. Varsågoda, ställ frågor! Underförstått: nu är det er tur, slit rebellen i stycken! Även om de orden inte användes var avsikten förstås den. Och gruppen var inte sen med att efterkomma önskemålet. Ilskan var otyglad, och talarlistan blev snabbt lång. Många var de som ville få utlopp för sina inneboende aggressioner. Rebellen målades upp som en svikare, som en som förstör för alla andra, inte bara för kollegorna i gruppen, utan även för de miljoner väljare som hade röstat fram en ny regering. Rebellen var illojal och en som satte sig över kollektivt fattade beslut. Kort sagt var rebellen i gruppens ögon en person som ingen ville vara kompis med. Mitt i allt detta hördes plötsligt en klar och distinkt stämma som demokratiskt tvivelaktigt krävde - tvångsutkvittning.

Tvångsutkvittning tänkte jag. Ska vi tillämpa tvång i den här gruppen för att baxa igenom regeringens förslag? Då har det väl gått för långt. Och vad säger det om gruppens medlemmar - detta att högljutt kräva tvångsåtgärder? Har man hos oss ingen känsla alls för demokratiska principer? Förslaget om tvångsutkvittning vann nu dessbättre inget bifall.

Under denna kollektiva mobbning hade kansliets organisationschef - en ung kvinna - smugit sig ner bredvid rebellen. Hon hade väl fått i uppgift att knåda honom lite mildare och vädja till hans goda sidor för att den vägen förmå honom till reträtt. De samtalade livligt - mest var det organisationschefen som pratade. Så grep gruppledaren plötsligt in på nytt. Under gruppmötet hade han varit i telefonkontakt med de andra gruppledarna i alliansen. Med allvar i rösten förkunnade han nu för gruppen att alla ledamöter i de andra allianspartierna hade rättat in sig i ledet. Underförstått: nu är det bara rebellen i vår grupp som är kvar (tack för det Federley, min anmärkning).

Men inte ens det framkallade några tecken på kapitulation från rebellens sida. Han stod lika envist fast vid sin ståndpunkt som Sven Dufva gör vid den bro han så tappert försvarar i Fänrik Ståls sägner. Då tröt partiledaren tålamod. Det var ju trots allt det sista gruppmötet för riksdagsåret. Han ville väl hem till de sina och fann att diskussionen blivit allt mera överflödig. Det var ju inget snack om saken. Rebellen skulle tvingas till eftergift. Gruppen hade gjort sitt, gruppledaren hade gjort sitt, det var dags för sista fasen i detta drama. Sålunda tog partiledaren på nytt talarstolen i besittning. Nu var det inte längre fråga om inlindade formuleringar och ett hyfsat, om inte så vänligt så i vart fall artigt, tonfall. Nu var det full attack.

Alla har nu godtagit regeringens förslag. Det är du - bara du - som är ensam kvar. Det är på dina axlar som regeringsmakten vilar. Det är du - bara du som förstör för miljoner människor. Du är den svaga länken! Ska skottet mot regeringen komma inifrån? Från en av våra egna? Tänk efter vad du gör!

Partiledarens ton var mycket aggressiv och mycket hotfull. Jag såg hur rebellen sjönk ihop i bänken framför mig, millimeter för millimeter, samtidigt som >uppvaktningen< från organisationschefen intensifierades. Så höjdes hans hand, lite försiktigt och räddhågset. Han begärde ordet. Gruppen höll andan. För någon sekund var det alldeles tyst i den fullsatta förstakammarssalen. Vad tänkte rebellen nu säga? Med svag stämma tog rebellen till orda. Han fattade sig mycket kort. Jag accepterar att bli utkvittad, sa han och fick en uppskattande blick av organisationschefen. Sedan reste han sig upp och lämnade salen.

Vi kan lägga den händelse som relief till reaktionerna och bemötandet som Sverigedemokraterna orsakade när de satte fingret på en öm punkt i svensk politik, nämligen immigrationsfrågan. Det rådde och råder konsensus bland de gamla riksdagspartierna inom immigrationsfrågan och den mångkulturella visionen. Det är ingen fråga som skall debatteras eller belysas, det är ingen fråga för folket att ta ställning till. Plötsligt så dyker det upp ett nytt parti som anmäler en avvikande åsikt i denna så känsliga fråga. Reaktionerna lät inte vänta på sig, ett samfällt fördömande kom från partieliten, media och dess medlöpare i olika former.

Makt både berusar och förför, likväl i Sverige som i Kongo, det är egentligen ingen skillnad på mekanismerna. Den som utmanar makten får det alltid tufft. Det som kan väcka en del förvåning är att bohemiska kulturarbetare med sådan iver sällar sig till maktens soldater. Det har säkert sin förklaring till deras något bristande uppfattning om samhällsrelationer och förmågan att kunna se orsaker och verkan.

Pålsson sätter också fingret på bristerna i vårt parlamentariska system. Bland 30 jämförbara europeiska länder har de svenska riksdagsmännen avgjort minst makt, medan partieliterna har mest. Vi har nästan utvecklat någon form av partielitsdiktatur i vårt land. Läs mer om detta i Anne-Marie Pålssons utmärkta bok "Knapptryckarkompaniet"

Länk Bokus "Knapptryckarkompaniet"

Immigration by gumbolls

En film på You-tube hette "Immigration by gumballs". Av okänd orsak försvann filmen från You-tube. Det är en pedagogisk film som visar det meningslösa med vår nuvarande immigrationspolitik. Nu har någon annan lagt upp filmen på You-tube, så vi lägger upp den igen. 





PS.
Ser på nyheter 24 att den gamla sångaren Peps Persson hatar Sverigedemokraterna. Ja, Peps, ställ dig i kön. Alla superhumana kultur"arbetare" verkar inte ha speciellt svårt för att visa upp sitt hat när någon påtalar saker som visas upp i filmen "Immigration by gummballs". Verkligheten är ju s.a.s. inte dessa artisters starka sida. 
DS. 


Länk Nyheter 24

Myterna om myterna måste också ifrågasättas

Erik Ullenhag går på DN-debatt ut och gör reklam för en ny hemsida där myterna om invandringen på nätet skall ifrågasättas. Var annars publicerar Ullenhag sin senaste satsning? Den före detta moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson beskriver i princip DN-debatt som moderaternas egen politiska megafon. Det gick under Pålssons tid så långt att ledamöterna internt skämtade om att de var tvungna att prenumerera på DN för att veta vad de skulle tycka. Ullenhag vill få ut sitt budskap samt visa att han gör något. Budskapet ackompanjeras med den självklara slutsatsen att de som sprider främlingsfientlighet får finna sig i att de som står för öppenhet och tolerans ifrågasätter deras åsikter. I en demokrati får man ju som bekant tycka vad man vill. Man får t.o.m. utmåla sig själv som öppen och tolerant medan man samtidigt utmålar de som hyser motsatt åsikt som egoistiska muppar. Det vore dock intellektuellt hederligt att skilja på främlingsfientlighet i största allmänhet och kritik mot immigrationspolitiken.

Tittar vi lite närmare på de myter som Ullenhag skall avliva ser vi redan på ett tidigt stadium att statsrådet går till storms mot den kritik som påtalar att invandringspolitiken inte får ifrågasättas, utan att den som ifrågasätter blir stigmatiserad. Ullenhag påstår med harm och emfas att detta är rent nys, detta med orden ”få frågor diskuteras så mycket som invandrings- och integrationspolitik". Vi frågar oss när diskuteras invandringspolitiken? Ja, det har blivit en del debatter sedan SD inträdde i demokratins finrum, men innan dess har jag aldrig hört om någon sådan debatt. Dessutom, den som kommer med en avvikande uppfattning än den allmänt påbjudna blir ju genast kallad en massa saker som inte hör till den sakliga debatten. Detta har jag med all tydlighet erfarit själv. Första myten var alltså ingen myt, utan snarare en myt om myten.

Därefter radar Ullenhag upp de påstådda myterna. Vi tar och kommentarer några av dem, samt kortar ner dem av upphovsrättsliga skäl om inte annat. Först ut är detta:

 Myt: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.

Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av den svenska befolkningen född i ett annat land.

Kommentar: Jag tycker 15 procent är en hög siffra, och verkligen skvallrar om just massinvandring. Speciellt när koncentrationen är mycket högre i våra storstäder. Om Södertälje tar emot fler flyktingar från Irak än hela Nordamerika (som ju indirekt orsakade flykten) så är det massinvandring. Myt nummer två var också en myt om myten.

Myt: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.

År 2010 beviljades 9 978 asylsökande personer permanent uppehållstillstånd. Av dem hade 91 procent antingen skyddsskäl eller flyktingskäl.

Kommentar: Det är omöjligt att för en utomstående, som inte arbetar på Migrationsverket att avgöra exakt vilka som har flyktingskäl eller inte. Det skulle därmed vara löjligt att komma med egna siffror i sakfrågan. Däremot, åker man året efter att man blivit beviljad asyl, på semester till sitt forna hemland så måste man helt enkelt sakna flyktingskäl, såvida inte regimen bytts ut. Likaså saknar man förmodligen flyktingsskäl om man frivilligt och självförvållat gör sig av med sina identitetspapper. Sverige har ett av de generösaste asylsystemen i världen. Det kan aldrig accepteras att de som söker asyl ankommer utan identitetspapper. Myt nummer tre är förmodligen också en myt om myten.

Myt: Sverige är på väg att bli ett muslimskt land.

Sverige är ett land där religionsfrihet råder och staten ska vara sekulär.

Kommentar: Det är förmodligen en överdrift att Sverige inom en nära framtid skulle förvandlas till ett muslimskt land. Det finns exempel på hemsidor där dessa överdrifter framförs. Däremot försöker muslimska företrädare påverka det svenska samhället i muslimsk riktning. En muslimsk företrädare skickade t.ex. brev till alla riksdagsledamöter om en vilja att införa särlagstiftning. Det går inte att säga att Ullenhags påstående är en ren myt i denna fråga, den innehåller i alla fall ett korn av sanning.

Myt: Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan.

Nationalsången och några psalmer står upptagna i den läroplan som gäller från 2011.

Kommentar: Tyvärr Ullenhag, jag har arbetat inom skolan och jag var själv med när nationalsången förbjöds på skolavslutningen. En samlad lärarkår protesterade, inklusive de lärare som var ytterst avståndstagande mot SD. Du kan kontakta mig Ullenhag så skall jag meddela vilken skola och skolår det handlade om. Detta var således en myt om myten.

Myt: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof.
När Eurostat nyligen mätte hur invånarna i ett antal europeiska storstäder ser på invandrare var det 88 procent av stockholmarna som instämde eller instämde starkt i påståendet att invandrare är bra för staden. 72 procent av malmöborna instämde eller instämde starkt i samma påstående.

Kommentar: De flesta infödda jag pratat med anser att invandringspolitiken är en sann katastrof. Det börjar dessutom bli fler och fler invandrare som också tycker så. Frågeställning i undersökningarna Ullenhag refererar till var om ”invandrare är bra för staden”. Det krävs väl mycket av södermalmsbor för att de skall tycka att invandrare är dåliga för staden. De invandrare de kommer i kontakt med kanske dessutom är bra för staden. Men det är liksom inte det som huvudfrågan handlade om, den handlade i stället om ifall vår immigrationspolitik är vettig och om den dessutom hjälper så värst många.

Om 72 procent av malmöborna tycker att Malmös utveckling är ett föredöme så önskar vi dem lycka till på den inslagna linjen. Många med avvikande uppfattning har dessutom redan flyttat från Malmö. Jag vill påstå att Ullenhag för fram en myt, alltså ännu en myt om myten.

Ullenhag fortsätter sedan att måla upp de som propagerar för en ohämmad immigrationspolitik som de goda och öppna krafterna, de övriga blir då de onda och mörka. Att på detta sätt måla upp dem med en avvikande uppfattning som dåliga, onda och småskurna är inte särskilt snyggt. Ullenhag missar inte chansen att måla upp sig själv och sina gelikar som toleranta. Om de nu är så toleranta borde de kunna ta en saklig debatt utan att stigmatisera sina meningsmotståndare.

Länk DN-debatt

Länk DN  Lodenius

KD och konservatismen

DN:s ledarredaktion analyserar partiledarstriden inom KD där Mats Odell tagit upp kampen mot Göran Hägglund. Redaktionen för fram två, som de säger, "sanningar". Den ena sanningen är att opinionssiffrorna under Hägglunds tid dykt ned under riksdagsspärren. Det går inte att argumentera mot siffror, svart på vitt. Den andra sanningen är att Hägglund har en allomvittnad popularitet. Det stämmer säkert också. Jag skulle med största säkerhet ha mycket roligt och trivas alldeles utmärkt under en middag i sällskap med Hägglund. Saken är den att middagen inte skulle påverkat mig hur jag sedan skulle röstat på valdagen. Visst tappade Göran Persson röster för att media så ivrigt påtalade hans bufflighet. Att vrida detta åt andra hållet, genom påståendet att Hägglunds allmänna hygglighet skulle dra några röster, låter sig inte göras på samma enkla sätt.


Ledarredaktionen för sedan fram diverse resonemang i sin artikel om ledarstriden mellan Odell och Hägglund. Det är ganska oviktiga och för allmänheten ointressanta aspekter som lyfts fram i texten. DN:s redaktion tycks inte förstå att allt faktiskt inte handlar om personen som för fram budskapet, utan att det är själva budskapet som avgör eventuell framgång. Så här står det till sist i artikeln.

Vad Odell har för ambitioner när det gäller politikens innehåll vet vi inte. Men om han vann partiledarstriden skulle den segern i sig förändra Kristdemokraterna. De kristet konservativa skulle flytta fram sina positioner och partiet framstå som mer tillbakablickande.  

Jag tror redaktionen slarvat lite med avslutningen av sin artikel. Vi vet faktiskt att KD skulle bli mer, som Odell själv säger, värdekonservativt vid ett partiledarbyte. Vi vet faktiskt ganska väl var Odell står i många frågor. Vad är det redaktionen inte vet? Att partiet skulle framstå som mer tillbakablickande är verkligen en sanning med modifikation. Framstår partiet som framåtblickande nu? Framstår C med sin ultraliberalism som framåtblickande? Ja det gör de faktiskt, det är bara det att deras framtidsvision ger allmänheten skrämselhicka. Ledarredaktionen är snarare liberal än konservativ, därför ger de all konservatism epitet som tillbakablickande. Om det nu är viktigt att lära sig av historiska sekvenser som introduktionen till andra världskriget, kanske man också kan lära sig av andra bitar ur historien. Det är lite märkligt att en kort bit ur historien, som utspelade sig i Tyskland på 30-talet lyfts fram med alla tillbuds stående medel, medan all annan historia ses som fullständigt oviktig och snarast liknas som ett tecken på demens.   


En intressantare artikel om den ideologiska kampen inom KD är den intervjuartikel med Odell som publicerades den 18e i förra månaden i DN. Här ger Odell sin syn på hur han blivit behandlad i regeringen och av sin egen partiledning. Det framstår som troligt att regeringen ser Hägglund som en oerhört mycket bekvämare samarbetspartner än Odell. Därigenom får ju självklart Hägglund den övriga regeringens stöd i maktkampen. Detta är ju dock inte riktigt samma sak som att Hägglund skulle vara det optimala för KD. Så här säger Hägglund om värdekonservatism och risken att SD skall ta väljare från KD.

De har tagit vår partiblomma, de brukar kopiera våra motioner i riksdagen och bara lätt ändra dessa. De försöker ta över traditionella värderingsfrågor. Vi behöver bli tydligare i klassiska kristdemokratiska frågor som de försöker annektera, som abortfrågan, kristna högtider och traditioner med skolavslutning i kyrkan.

Men snälla Odell, ni har ju övergivit de frågor SD tar över. Om ni slänger viktiga frågor på sophögen kan ni inte bli arga för att någon annan plockar upp dessa. När det gäller motioner så slirar Odell lite på sanningen här. Jag har plockat upp en (1) bra motion från KD. Jag skrev om den helt och hållet, med egna formuleringar, därefter lämnade jag in den till min riksdagsledamot. Men visst, motionen var från början en enskild motion från KD. Den var bra, den skulle gjort Sverige till ett bättre land om den mot all förmodan skulle gått igenom. Politikers ansvar borde rikta sig mer mot folket och landet än det egna partiet, vilket Odells reaktion belyser här. 


SD försöker självklart inte ta traditionella värderingsfrågor från KD som Odell påstår. Sanningen är ju att KD övergivit dessa och att det numera bara är SD som förfäktar dessa. Om KD fortfarande stod för dessa frågor så skulle ju inte Odell ha startat sin kamp om partiledarposten (och SD skulle sannolikt haft några färre röster vid det senaste valet). Därefter säger dock Odell något som borde stå självklart för alla tänkande människor och som jag framfört ett otal gånger. Så här står det i artikeln. 

Han tycker att det är fel att konkurrera i politikens social-liberala mittfåra där 40 till 50 procent av väljarna finns. 

– Om vi däremot skulle verkligen sikta in oss på de cirka 10 till 15 procent som tycker att familjen är en oerhört viktig byggsten och att det är viktigt för ungdomar att få med sig en etisk kompass i livet. Då tror jag det finns goda förutsättningar. 

Vi har kanske en väljarandel på 60 procent som i grunden inte är socialliberala. Många väljare röstar också på det alternativ de tycker är minst dåligt bland alternativen i svensk politik, utan att etikettera sig som socialliberala. Odells beräkning på antalet presumtiva väljare som skulle kunna tänka sig ett konservativt alternativ, med olika prefix, är oerhört lågt. Jag är säker på att siffran skulle kunna räknas mycket högre, speciellt i samband med en ekonomisk politik som inte ligger alltför långt till höger. Riksdagen är väsentligt liberalare än det folk som valt denna riksdag.  

Länk DN ledare

Länk DN Odell  

Heliga och oheliga allianser

Johan Forsell (M) beklagar sig över att SD och V råkar ha sammanfallande ståndpunkter i vissa frågor. Det gäller frågan om EMU/EU samt frågan om tillbakadragande av svenska styrkor från Afghanistan. Det Forsell främst riktar in sig på i sin kritik är att V och SD ägnar sig åt en ”isolationistisk” politik. Vad som är isolationistisk politik eller inte är i vanlig ordning inte definierat. Forsell tar sig friheten att kalla V och SD:s ställningstagande för "ohelig allians". I sådana fall måste alliansens uppgörelse med S och MP vara en helig allians. 


Både SD och V har den synpunkten att Sverige åtminstone på sikt, bör lämna EU som det ser ut i dag. Det är märkligt att Forsell ondgör sig över detta. Riksdagen är förutom SD och V rörande överens om hur bra det är för Sverige med ett medlemskap i unionen, som alltmer tar sig överstatliga uttryck i sina direktiv. Nu är svenska folket betydligt mer skeptisk till EU än vad våra riksdagsmän är. Det finns en stor spänning mellan folkets uppfattning och den uppfattning en majoritet av riksdagsmännen står för. Spänningen och åsiktsskillnaden mellan folket och riksdagsmännen måste vara en viktigare och intressantare fråga än att SD och V råkar ha sammanfallande åsikter i ett par frågor. Vidare skriver Forsell så här i sin artikel.

På område efter område har SD och V slutit upp bakom linjen att Sverige ska välja isolationismen framför rollen som ett konstruktivt samarbetsland. Så ser svensk politiks mest oheliga allians ut.

Antalet områden där V och SD råkar ha samma åsikter är kraftigt överdriven av Forsell. De områden där detta inträffat är i princip de områden som Forsell specifikt räknat upp i sin artikel. Även om både SD och V röstar mot samma proposition så är det ju så att partierna röstar avslag av helt olika orsaker. Detta är något som inte heller Forsell ens snuddar vid. SD:s försvar är betydligt starkare än det försvar V vill se.


Detta med isolationism är en lek med ord. Även med den politik SD skulle föra så skulle handel, turism, samarbete på olika områden vara minst lika intensiva som nu. Att inte ställa upp på allt globaliseringsfanatikerna vill kan aldrig vara ”isolationism”. Att sedan se det som ett tecken på icke isolationism och konstruktivt samarbete när man skickar styrkor till främmande länder för att bekämpa någon sida i en inbördes konflikt blir rent löjligt. Till sist skriver Forsell så här i sin artikel.

Isolationismen har aldrig gynnat Sverige. Tvärtom har vi en lång tradition av att föra en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik i samarbete med vår omvärld. Som nation har vi därigenom ofta kunnat spela en viktigare roll än vad vårt lands storlek motiverat.  

Sverige har aldrig ägnat sig åt isolationism. Forsells uttalande bygger enligt enkel logik på att Sverige någon gång måste ha ägnat sig åt denna politik, detta för att konstatera att den aldrig gynnat Sverige. Ingen föreslår heller att Sverige skall ägna sig åt denna politik. Vi har en lång tradition av en aktiv säkerhetspolitik, men vi har inte en lång tradition av att skicka styrkor till olika delar av världen (Kongo är det som kommer för mig). I den sista meningen om att vårt land spelat en betydligt större utrikespolitik roll än vad vår storlek motiverat, så måste Forsell bl.a. syfta på Palmes ställningstagande under Vietnamkriget. Att den ultranya moderaten Forsell hyllar Palme på detta vis är en smula förvånande. Men skall man få till retoriken är alla knep tillåtna. Jag minns fortfarande den tid då Palme levde, de gamla moderaterna på den tiden verkade inte vara överförtjusta i Palmes internationella engagemang, milt uttryckt.  

Länk SvD

UPPDATERING:
Och här ger Micke Jansson (SD) svar på tal till Forsell i försvarsfrågan. Tycker svaret är läsvärt för alla som är det minsta försvarsintresserade. M framstår mer och mer som SD:s huvudmotståndare, det är en trend som hela tiden blir mer och mer markerad LÄNK.

Yougov - bästa någonsin för SD

I den senaste Yougovsmätningen fick SD sitt bästa resultat någonsin i en opinionsmätning. Från övriga media rapporteras endast hur  Reinfeldt och Juholt vandrat i opinionen. Av oförklarliga skäl tar inte någon media upp att SD erhållit sitt bästa resultat i historien. SD fick hela 8,9 procent av väljarstödet.

Länk Yougovs blogg

länk SvD

Perspektiv på Breivik

Johan Hakelius har skrivit en bra och annorlunda artikel om massmördaren Breivik och den betydelse han har efter att ha genomgått psykiatrisk undersökning. Artikeln är dessutom mycket välskriven med en klart njutbar prosa. 


Länk Affärsvärlden, Hakelius om Brevik

Hur resonerar nobelstiftelsen?

Alfred Nobel hette den man som lyckades tämja nitroglycerin. Ämnet är lätt att tillverka (lyckades själv i min ungdom) men oerhört svårt att lagra och hantera. Nitroglycerin i sin rena okylda form exploderar med en hastighet av 8000 m/s vid minsta stöt eller kontakt med metall. Det säger sig själv att det inte går att utnyttja detta ämne varken för industriellt eller militärt bruk. Nobels stora förtjänst var att han lyckades få ämnet nitroglycerin stabilt genom den process där dynamit tillverkades. Eftersom Nobel även var driftig på andra områden än att uppfinna saker så lyckades han omsätta sina upptäckter till reda pengar, något som inte är alla uppfinnare förunnat. 


Nobel efterlämnade ett testamente där han i princip instiftade det som kom att kallas Nobelpriset. Detta pris utdelas inom de discipliner och på det sätt Nobel själv gav instruktioner om i sitt testamente. Detta kan man läsa i Nobels testamente från Nobelstiftelsens hemsida, LÄNK:

The whole of my remaining realizable estate shall be dealt with in the following way: the capital, invested in safe securities by my executors, shall constitute a fund, the interest on which shall be annually distributed in the form of prizes to those who, during the preceding year, shall have conferred the greatest benefit on man- kind.

Det står vad jag kan se inget om att Nobel skulle haft något emot Sverigedemokraterna som parti. I samband med den nyligen avslutade Nobelceremonin så framgick det att nobelstiftelsens representanter beslutat att SD:s partiledare inte fick närvara, trots att alla övriga partiledare för riksdagspartierna varit inbjudna. Enligt styrelsen (får vi förmoda) för Nobelstiftelsen så strider SD:s partiprogram mot "Nobels anda". 


Styrelsen för Nobelstiftelsen består av skyhögt utbildade och intelligenta personer. De flesta i styrelsen stoltserar med professorstitlar samt lite titlar utöver detta. Så här ser Nobelstiftelsens styrelse ut, LÄNK:


Chairman
STORCH, MARCUS, MD 
Storch & Storch AB,Deputy Chairman


HANSSON, GORAN
goran.hansson@ki.se 


HEIKENSTEN, LARS, 
lars.heikensten@nobel.se  


ENGLUND, PETER, 
peter.englund@svenskaakademien.se 


NICOLIN, TOMAS, 
tomas.nicolin@tele2.se 


FIVE, KACI KULLMANN, 
kaci@kaci.no 


NORMARK, STAFFAN, 
Staffan.Normark@smi.ki.se 

Dessa högt utbildade herrar står för kunskap och vetenskap. De står som garanter för att världens främsta vetenskapsmän skall erhålla det finaste och mest prestigefyllda utmärkelse en vetenskapsman som finns. Dessa herrar måste kunna förklara exakt vad det är i SD:s program som strider mot Nobels anda. De måste kunna förklara på ett pedagogiskt och stringent sätt varför Lars Ohly (V) kan bli bjuden till Nobelfesten men inte Jimmie Åkesson. Jag skall erkänna att jag är dubbel i min syn på att just SD är utfrysta från nobelmiddagen, det ger ju förmodligen extra sympatier och röster när nu det svenska kynnet är som det är. Det som förvånar är i stället att representanter för vetenskap och spetskompetens misslyckas så fullständigt att resonera logiskt så fort det blir minsta politik i en fråga. De må vara skarpa på sina områden, men är barn när det gäller områden som samhälle och politik.


Läser vi lite om Alfred Nobel på Wikipedia kan vi faktiskt hitta en logisk förklaring till nobelstiftelsens agerande. Så här skall Nobel ha uttalat sig om dynamit enligt Wiki, LÄNK.

Min dynamit leder snarare än tusen världsfördrag till fred. När människan insett att hela arméer kan komma att tillintetgöras, kommer man att fortleva i en gyllene fred.

Vi vet nu i den nukleära tidsåldern att Nobels förhoppning om dynamitens fredsbevarande effekt enbart var önskedrömmar och orealistiska förhoppningar. På samma sätt kan vi nu konstatera att det mångkulturella samhället också var önskedrömmar och fromma förhoppningar. SD har ju aldrig stått bakom denna rosenskimrande önskedröm, just därför passar inte SD in i Nobelceremonin. Detta är den enda logiska förklaringen till hur Nobelstiftelsens styrelse resonerande inför nobelfesten. Eftersom det ändå är ett ganska avancerat resonemang för den obildade massan skulle man önska att de högt utbildade herrarna i nobelstiftelsens styrelse gick ut och klargjorde detta resonemang.   

Länk DN

Länk SvD

Länk SVT

Den ologiska Reinfeldt

I en DN-intervju förklarar Reinfeldt att M valt rätt väg i asylpolitiken. T.o.m. rubriken påtalar att M och Reinfeldt valt den rätta vägen, även om rubriken som bekant sätts av redaktionen. I brödtexten kan vi sedan läsa om alla problem och alla misslyckanden som vår asylpolitik för med sig. Det är arbetslöshet, misslyckad skolgång och utanförskap. Så vad exakt pekar på att Reinfeldt valt rätt väg rent konkret? Ingenting, allt pekar enligt enklare logik på motsatsen. 


På något dunkelt sätt vill Reinfeldt framstå som en hjälte i artikeln. Han har valt den "rätta vägen" trots att allt pekar på motsatsen och att allt fler väljare blir tveksamma till den förda politiken. Så här säger Reinfeldt i artikeln när han får frågan varför så många andra EU-länder inte praktiserar Sveriges generösa asylpolitik.

Därför att den politiska viljan saknas. Och för att det finns ett stort folkligt motstånd i delar av Europa.

Smaka på den meningen ett ögonblick. Både folket och politikerna är alltså emot den asylpolitik Reinfeldt står för. Men enligt den svenska retoriken är ju dessa EU-länder med sina regeringar rasister och främlingsfientliga. Det kan ju knappast vara så att inom Sveriges gränser är man rasist om man förespråkar en stringent asylpolitik, men inte utanför våra gränser. 


Så här står det vidare i artikeln när Reinfeldt intervjuas.

39 procent av alla icke EU-medborgare som i år fått uppehållstillstånd för arbete ska utföra jobb som inte kräver någon särskild utbildning. Varför får 539 icke EU-medborgare uppehållstillstånd för att komma hit och städa när arbetslösheten redan är så hög? 

– Det finns andra länder som har poängsystem för vem som får arbetskraftinvandra och som kräver höga utbildningar. Jag tycker att det finns en poäng med att vi gör det möjligt för människor från väsentligt fattigare förhållanden att få ett jobb i ett högutvecklat land.

Det finns enligt Reinfeldt en poäng med att importera arbetskraft för arbeten som någon arbetslös inom landet skulle kunna ta, men vad är denna poäng då? Tror någon att man löser några problem i fattigare länder så saknar man den mest grundläggande logiska tankeförmåga. Längre ned i artikeln talar Reinfeldt om att somalier och afghaner har mycket svårt att erhålla någotsånär kvalificerade arbeten. Därefter pratar han om RUT och ROT. Misstanken tar fart att Reinfeldt helt enkelt importera hushållshjälp för sina grannar i Täby och annorstädes. Samtidigt kan han demonstrera hur mångkulturell och human han i själva verket är. Frågan är hur länge väljarna sväljer denna retorik. 


Länk DN Reinfeldt


Ny mellanstatlig finanspakt


Angela Merkel och Nicolas Sarkozy var påtagligt nöjda efter nattliga överläggningar där det beslutades om en ny finanspakt mellan i första hand eurostater, men även länder som inte anslutit sig till det gemensamma valutasamarbetet kan bli medlemmar i den nya finanspakten. 


Att denna finanspakt är ett utslag av överstatlighet råder det ingen tvekan om. De nationer som ingår i samarbetet kommer att vara hårt bakbundna av gemensamma regler och handlingsutrymmet kommer att beskäras avsevärt för enskilda parlament. Flera nationer har också deklarerat tveksamhet inför detta samarbete. Att hela finanspakten är ett desperat försök att rädda euron tycks inte ha uppmärksammats av vår egen dagstidning DN som gråter rena krokodiltårar för att Reinfeldt gett uttryck för att Sverige inte kommer att delta i samarbetet. Det torde vara uppenbart för även den mest infantile betraktare att Reinfeldt vill vara med i "de stora grabbarnas klubb" men att svenska väljare skulle straffa ett sådant tilltag mycket hårt. Så här skriver DN:s ledarredaktion.

Kan Irland gå med på allt detta utan att hålla folkomröstning? Kommer Finland att acceptera att vetorätten tas bort för beslut om utbetalningar av nya krislån?

Det viktiga är enligt ledarredaktionen att det inte hålls några folkomröstningar. De demokratiska principerna kan vi i sådana här lägen lämna bakom oss. Det återstår en lång rad problem och hinder innan denna pakt kan sjösättas. Vilka nationer som väljer att ingå i samarbetet är i dag höljt i dunkel. Ledarredaktionens artikel är glasklar. Det är viktigare att få vara med att bestämma i de olika forum där besluten tas än att ta hänsyn till vad folk i gemen tycker. Ja det verkar t.o.m. vara viktigare att få frottera sig med europeiska politiker än att det går bra för svensk ekonomi. Tänk så många intressanta artiklar det kunde bli för DN om Sverige tilläts vara med i den inre Europeiska klubben.

Länk DN samarbete

Länk DN ledarredaktion

Intressant av Mona Sahlin

Jag snubblade av en händelse över detta tal av Mona Sahlin som hon höll i plenissalen 3 november.

Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag var i Malmö i torsdags. Jag blev både berörd och upprörd. Det fanns familjer i Malmö som inte vågade lägga sina barn i deras sängar av rädsla för att de ska bli skjutna. Det finns kvinnor och män i Malmö som fruktar för sina liv när de går till jobbet eller till affären. 
Jag mötte lärare på Hermodsdalsskolan som berättade hur de får börja dagarna i skolan med att tala med barnen om deras upplevelser av att deras föräldrar är rädda. Jag mötte närpolisen och tullen för att höra hur deras situation ser ut och höra vad vi kan göra för att underlätta för dem att agera. 
Samhället måste reagera. Det är vårt ansvar som ledamöter av denna riksdag och som vår regering. Då håller det inte att skicka integrationsministern att besöka en boxningsklubb. Vad som händer i Malmö är inte en fråga om integration. Det är just därför en fråga för oss alla i riksdag och regering.

Här kan man för en gångs skull hålla med Sahlin, det håller inte med ett besök på en boxningsklubb för att känna sig nöjd med sina åtaganden. Man kanske förnimmer en känska för dramatik hos vår f.d. partiledare. Hur mödrarna tänker när de inte vågar läga sina barn går logiskt inte riktigt ihop. Finns det några förslag från Sahlin eller S för hur vi skall underlätta tullens arbete? Jag tror att SD kommer att bifalla alla konstruktiva motioner åt det hållet. Men som sagt, prat och verkstad är två olika saker.

Länk Riksdagens hemsida Sahlins tal

Putin och sjuklövern

I SvD står det att nätet är det enda som kan hota Putins makt. Utan att gnälla kan man inte låta bli att dra vissa paralleller till Sverige, även om klimatet naturligtvis är ett par snäpp hårdare i Ryssland. Lägg ihop de sju mångkulturella partierna i Sverige så har vi Rysslands "Enade Ryssland". Rent politiskt är Ryssland en spegelbild av Sverige. Enade Ryssland är nationalistiskt och företrädarna försvarar Ryssland intressen hårt. I Sverige finns det bara ett parti som försvarar Sveriges intressen, de sju systrarna ignorerar svenska intressen för att frottera sig med EU-dignitärer. Så här står det i SvD-artikeln.

Aldrig tidigare har jag mött så många som öppet talat om sitt missnöje som den gångna veckan i Moskva. Både rädsla och respekt tycks ha försvunnit och det är ett hälsotecken. 

Här är det ännu inte så många som öppet luftar sitt missnöje, men det blir fler och fler. Rädsla och respekt finns fortfarande i vårt land, men det börjar sakta släppa. 

Länk SvD

En ohållbar vision

Nu börjar antalet artiklar på denna hemsida om arbetskraftsinvandringen stiga till tröttsamma nivåer. Vi tar ändå och bemöter en DN-artikel som höjer invandringens ekonomiska fördelar till skyarna, detta utan att en motsvarande kritisk artikel publicerats. Återigen ser vi en påfallande ensidighet i mediernas rapportering och åsiktspresentation. Denna ensidighet tar sig i immigrationsfrågan sådana uttryck så det för tankarna till Ryssland och Putins mediestrategier. 


Artikeln signerad Lasse Granestrand påpekar att varje dag går 600 000 utrikes födda till arbetet varje dag, utan dem så skulle Sverige stanna. Ja det stämmer självklart. Det är ju en process som skett över tid där utrikes födda naturligtvis fått arbete och där hela ekonomin också utökats i och med invandringen. Nu har Sveriges valmanskår aldrig gett sitt godkännande till denna långsiktiga utveckling, vilket skulle ha varit demokratiskt hygieniskt. Dessutom så är det inget parti i dag som föreslår att dessa 600 000 skall åka hem igen, i den mån de har något annat hem. Vem argumenterar tidningen och allianspartierna emot? Jämförelsen skulle i stället varit en långsiktig utveckling med en mer restriktiv immigrationspolitik ställd mot dagens utveckling. 


Åkesson framförde också argumentet i ett nyhetsprogram att statistiken ljuger en hel del. Även de som endast arbetar en enda timme per vecka är medtagna i denna statistik. Dessutom har jag själv varit inne på pizzerior där personalstyrkan varit så överdimensionerad att de anställda utgör ett hinder för effektivt arbete. Till det skall läggas att vi nu har uppemot 400 000 arbetslösa i vårt land. Vi har högskoleutbildade ungdomar som inte får ett vettigt arbete. Skall vi i detta läge importera ännu mer arbetskraft? 


Artikelförfattaren tar upp läkarbristen i vårt land som ett exempel på nödvändig import av arbetskraft. Nu är det så att denna brist till stor del är självförvållad då Läkarförbundet genom intensivt lobbande lyckades lura tillräckligt många politiker att skära ned antalet medicinska utbildningsplatser. Dessutom är det förenat med språksvårigheter att anställa utländska läkare som inte till fullo lärt sig det svenska språket. I Malmö skickade man för några år sedan hem danska läkare då ingen förstod vad de hade i blodtryck efter läkarbesöket. Man benämner ju tal lite annorlunda i Danmark. En intressant synpunkt i frågan kommer från Andreas Larsson som skriver så här på Newsmill.

Ett exempel på dålig tillväxt är den som skapas av en växande befolkning, något som många politiker tyvärr fortfarande förespråkar. Centerpartiet är inget undantag, i deras integrationsprogram "Välkommen till nybyggarlandet" från partistämman i Åre kan man läsa om hur de förespråkar en storsatsning på arbetskraftsinvandring och hur Sverige idag skulle kunnat ha en befolkning på 40 miljoner om vi drivit samma migrationspolitik som Kanada.

Att en tillväxt enbart byggd på en ökande befolkning inte är någon lösning på något problem är självklart. Ett ytterligare problem är att tillväxten nästan enbart koncentrerar sig till storstäderna. I Stockholm klarar inte kollektivtrafiken av den mängd människor som nu finns i området. Det finns inga bostäder för fler människor och utvecklingen hämmas av en massa flaskhalsar. Bygger man bort bostadsbristen minskar livskvaliteten avsevärt då Stockholmare i generationer lärt sig att uppskatta sin gröna stad med stora grönskande ytor. Detta är något som redan naggats i kanten rejält. Skulle Sverige bli en nation med 40 miljoner människor är det inte samma land som i dag. En nation som vi tar för given med stora naturvärden där vi inte varje sekund behöver trängas. En sådan i grunden omvälvande samhällsomvandling måste människor få information om, samt rösta om i allmänna demokratiska val. Det vi nu kan göra är att låta bli att rösta på Centern och Annie Lööf.  

Länk DN

Länk Newsmill