Ryssland – Sveriges raka motsats

Det gamla Sovjet med sin kommunistiska regim har fallit. Det visade sig att det planekonomiska systemet inte fungerade i praktiken och de allvarligt menade socialistiska rörelserna runt om i världen har mer eller mindre dött ut. Kvar finns kvasivänstern med diverse flummiga mål på sin agenda som t.ex. HBT-rörelsens frigörelse. Politisk korrekta rörelser som kanske inte har så mycket med vanliga människors vardag att göra men som ändå ter sig som ganska ofarliga rörelser, i ett större perspektiv.

När Rysslands så blev kapitalistiskt så hade kanske det politiska etablissemanget väntat sig att Ryssland skulle bli precis som oss. Alltså överta våra politiska projekt med feminism, HBT-frågor och någons slags allmän globaliseringspolitik på olika områden. Så blev det nu inte, Ryssland är inte Sverige eller ens Västeuropa, ryssar tänker inte som vi bara för att de lade om sitt samhälle från ett socialistiskt sådant till ett kapitalistiskt dito. Om ryssen på gatan får rösta helt fritt kommer deras samhälle inte se ut som vårt hur mycket demokrati de än inför.

Man kan förresten fråga sig om ens vårt eget land skulle se ut som det gör om folk här verkligen fick bestämma hur vårt samhälle skulle se ut. Är vår befolkning lika ”globaliserad” som riksdagsmännen? Är vår befolkning lika entusiastisk i HBT-frågor som vår riksdag? Så om vi på något sätt skulle mäta vad vår befolkning tycker och står i olika frågor skulle vi med största sannolikhet något minska det politiska avståndet till Ryssland. Det är ingen högoddsare om man påstår att det svenska folket är mer nationalistiskt än vad våra riksdagsmän är. Den svenska riksdagen är förmodligen den mest ”globaliserade” och minst nationellt inriktade i hela Världen. Om Ryssland sticker ut med sin nationalism så sticker faktiskt Sverige ut med sin ”ickenationalism” sett i ett globalt perspektiv. Detta avspeglar sig tydligt även när våra tidningar och övrig media speglar dagens Ryssland. Så här skriver DN på ledarplats i dag.

Därför satsar Moskva hellre på militär upprustning och strategiska rörledningar än att förbättra investeringsklimatet och stärka sin goodwill utomlands. Hellre fruktad än älskad, tycks Kreml resonera. En gammal sanning i internationell politik, som dock blivit allt mindre relevant i dagens globaliserade värld.

Där kom det! I en ”globaliserad” värld, vår media och våra politiker missar inte ett enda tillfälle till att tala om för oss okunniga att vi lever i en globaliserad värld. Lika nationellt inriktad som ryska politiker ter sig vara, lika globaliserad tycks våra politiker vara. Kan vi inte få ett mellanting mellan dessa ytterligheter? Om Kreml hellre vill bli fruktad än älskad (vilket jag i.o.f.s. betvivlar) så lägger sig svenska regeringen platt så fort det handlar om någon slags intressekonflikt med främmande makt. Vi såg det tydligen när konstnären Lars Vilks ritade några hundar som inte ens vagt skulle kunna liknas med någon som heter Muhammed. Reinfeldt skyndade sig att lägga sordin på den uppseglande konflikten trots att Sverige hade alla ess i skjortärmen. Vi var rätt många som då önskade att det var lite mer ”Putin” i vår statsminister just då. Vidare skriver ledarredaktionen så här.

Bristen på fria medier och politisk opposition bidrar till att den populistiska retoriken går hem. Premiärminister Vladimir Putins barbröstade machostil ger fler poäng i dagens Ryssland än den lågmälde presidenten och juristen Dmitrij Medvedevs tal om ekonomiska reformer och förbättrade relationer med väst.

Här slår sig Sverige för bröstet igen, jag väntade på det faktiskt. Efter att ett helt liv läst och studerat vår inhemska retorik så börjar man kunna ordvändningarna. Jag betvivlar inte ett ögonblick på att det behövs mer demokrati i Ryssland, men se det gör det faktiskt i vårt eget land också. Hur ”Fria medier” fungerar vet alla som inte är politiskt korrekta i dag. Har du fel åsikter beskrivs du och ditt parti alltid med ett litet prefix framför partinamnet. Om medlemmar i ett speciellt parti utsätts för politiskt våld så är det öronbedövande tyst i våra rikstäckande medier, trots att det faktiskt rör sig om systematiskt politisk våld. En liten kursändring kunde dock märkas vid överfallet på Martin Kinnunen sist, det skall sägas i rättvisans namn.

Vad gäller politisk opposition så har vi faktiskt ett mycket allvarligt problem i vårt land. Våra riksdagspartier har triangulerat in sig så till den milda grad att valalternativen för väljaren ter sig mycket diffusa. Dessutom har de nuvarande riksdagspartierna helt över huvudet på väljarna, kommit överens i viktiga politiska frågor, som de därigenom undantagit från all debatt och därmed valmöjlighet för folket. Vad gäller populism så beskriv du som god och human om du är för en generös (slapp, oansvarig lika gärna) immigrationspolitik men elak och ond om du propagerar för en restriktiv sådan. Om inte det är populism så kan man undra vad för mening vi skall lägga i begreppet.

Det är faktiskt dags att vi vitaliserar vår egen demokrati och inte bara slår oss för bröstet och tittar på hur illa ställt det är på vissa andra håll i världen.

Länk DN

Poängsystem för medborgarskap?

I Storbritannien har Labour lagt ett förslag som innebär att det skall bli lättare och gå snabbare att bli medborgare om man uppfyller vissa krav. Det hela grundar sig på ett poängsystem som där man erhåller poäng för vissa aktiviteter eller kunskaper. Ett deltagande i t.ex. fackförening ger extra poäng, likaså kunskaper i engelska. Systemet har kritiserats på skilda håll och även i vårt land så klart. Håkan Boström skriver så här på ledarplats i DN.

Om principen om villkorat medborgarskap etableras finns inte mycket som hindrar att den utvidgas till fler grupper. För hur rimligt är det att infödda kriminella automatiskt har rösträtt när skötsamma invandrare måste kämpa för den i åratal?

Det här är inget annat än dimridåer som Boström lägger ut i sin artikel. Att kriminella saknar rösträtt är redan verklighet i vissa stater i USA, att vi någonsin skulle ta efter det systemet är otroligt och kommer aldrig att ske. Det är fullt rimligt att nya medborgare ”kämpar för rösträtten i åratal”, vad är det som skulle vara så konstigt med det? Människor ”kämpar i åratal” med en massa saker. Skall du bli lärare ”kämpar du i åratal” med studier, skall du bli bra i någon idrott så ”kämpar du i åratal” också. Suveräna stater sätter faktiskt upp de regler de själva vill för medborgarskap. I demokratiska stater kanske t.o.m. befolkningen får ett ord med i laget, men det är långtifrån säkert. Det finns ingen självklar universell rätt för medborgarskap och det skall heller inte finnas någon sådan. Paula Neuding på SvD är betydligt positivare till att i alla fall sätta krav på de som vill bli medborgare, dock skriver hon så här på ledarplats i SvD.

En generös invandringspolitik måste kombineras med strategier som innebär att vi inte i längden behöver kompromissa med andra liberala värderingar.

Vi skall naturligtvis inte kompromissa med våra grundläggande värderingar för att vi tar emot människor från andra delar av världen. Men frågan om en ”generös invandringspolitik” borde också bli föremål för en kritisk diskussion. I en demokrati borde människorna i nationen också få välja hur pass generös invandringspolitiken skall vara. Neuding tar för givet att vi skall ha en generös invandringspolitik som om den stod inskriven i grundlagen. Jag vill utnyttja mina demokratiska rättigheter och propagera för en restriktiv invandringspolitik, jag anser att det är mina demokratiska rättigheter.

Frågan om den engelska varianten av poängsystem för medborgarskap är bra och lämplig, kan inte avgöras direkt. Klart är att vi i vårt land bör höja kraven på något sätt. Accepterar man inte vissa av de grundläggande värderingar vi har i vårt land (som t.ex. Uppsalamannen) skall man inte kunna bli svensk medborgare. Vill man t.ex. inte att sin dotter skall sällskapa med en svensk pojke bara för att han är svensk, ja då skall ett medborgarskap vara utesluten enligt mig. Hur man skall mäta och avgöra allt detta är en annan och svårare fråga.

Länk DN Boström

Länk SvD Neuding

Det räcker nu!

Marianne Samuelsson har gjort ett allvarligt fel när hon gav dispens åt en framgångsrik företagare på Gotland. Strandskyddet ligger mig mycket varmt om hjärtat och jag tyckte mycket illa om när nuvarande regering luckrade upp reglerna för strandskyddet. Förmodligen har regeringens eget beslut om att luckra upp strandskyddsreglerna gjort långt större skada än det felaktiga beslut Marianne Samuelsson tog.

Nu valsas Samuelsson runt i alla medier och den ena rubriken är mer fördömande än den andra. Det börjar mer och mer likna en offentlig stegling än kritisk granskning av myndighetsutövning. Samuelsson är sannolikt hårt pressad och hon är nog inte i bästa form att lägga upp en försvarsstrategi just nu. Allt hon säger för att försvara sig vänds i braskande rubriker mot henne. Detta börjar smaka riktigt illa i munnen och man får osökt bilder av någon som ligger hjälplös på en skolgård med en ring av skoningslösa mobbare runt sig som sparkar allt vad de orkar. Samma journalister som hänger ut skolor som inte tillräckligt effektivt bekämpar mobbning ägnar sig just nu med liv och lust åt just denna verksamhet i medial form, som sannolikt gör lika ont.

Jag var den första att kritisera Samuelssons agerande, men detta är inte värdigt en modern civiliserad rättsstat, att offentligt rulla människan i tjära och fjäder på detta sätt. När en icke offentlig kvällstidningskändis som Pigge Werkelin får breda ut sig och uttala sig om landshövdingens bristande kompetens har det gått för långt, samme Werkelin som från början försvarade Samuelsson. Samuelsson har avgått, hon har erkänt sitt misstag. Nog nu! Lämna människan i fred.

Länk DN

Länk SvD

Länk SvD

Fel fokus

En artikel i dagens DN kritiserar polisens spaningsregister i projekt Alcatraz, det står att det finns uppgifter på oskyldiga i detta register såsom flickvänner och andra människor i brottslingarnas närhet. Enligt DN så har Datainspektionen reagerat kraftigt på att själva registret läckt ut. Det är de ju inte ensamma om, dessa register skall inte läcka ut och det går att täppa till alla läckor om man verkligen vill. Hur ofta har det läckt ut uppgifter från den militära underrättelsetjänsten? Så här står det i artikeln om att uppgifter på närstående finns i dessa register.

De handlingar som läckt innehåller bland annat fotografier, uppgifter om pass och körkort samt alternativa bostadsadresser och fordon som används av de markerade personerna. Även barn, föräldrar och syskon listas ofta, inte sällan med telefonnummer, hemadress och fordonsinformation. Mer avlägsna relationer som före detta styvföräldrar, mor- eller farföräldrar och syskons partners förekommer också. Flickvänner och eventuella flickvänner figurerar ofta, ibland fler än en.

Det är mycket olyckligt att registret läckt ut, speciellt med tanke på att sådana här läckor i princip alltid beror på brott eller bristande kunskaper i datasäkerhet, men att dessa uppgifter finns i registret är högst nödvändigt. En del bloggare och debattörer som t.ex. Alexandersson ondgör sig över att polisen registrerar flickvänner och andra släktingar till dessa kriminella individer. Alla med en smula sunt förnuft förstår att detta är nödvändigt, det är själva vitsen med hela registret och en nödvändighet för att kunna bedriva spaningsarbetet överhuvudtaget.

De flesta människor med ett minimum av kunskaper om den kriminella världen vet att flickvänner och andra närstående till gärningsmannen utnyttjas för diverse småärenden. Gärningsmannen kan kartläggas med hjälp av flickvännen som ju ganska regelbundet besöks av den huvudmisstänkte. Illegala varor lagras ofta hos flickvänner etc. etc. i all evighet. Det är ett nät där ingen kan anses helt oskyldig och där många kanske mot sin vilja dras in i verksamheten som kan innefatta oerhört många olika aktiviteter. Gör dessa närstående personer sig inte själva skyldiga till explicita brott så lider dessa människor i princip aldrig någon skada av registren, i alla fall gäller detta om registren inte läcker ut.

En del samhällsdebattörer (som Alexandersson) låter påskina att det stora hotet mot samhället är själva registreringen och inte brottsligheten i sig. Dessa debattörer lever inte i den verklighet som många av oss andra lever i. Vi har på senare år sett hur kriminella gäng växer upp som är hårt styrda och drivs med militära principer och effektivitet. Dessa gäng är så starka i dag att de regelbundet hotar vittnen som i princip aldrig vågar vittna mot dessa gäng längre. T.o.m. åklagare hotas och någon åklagare har t.o.m. blivit utsatta för rena attentat. Den nutida kriminaliteten har gett sig på själva rättssystemet och hotar grundläggande rättsliga institutioner i vårt samhälle. Detta hade varit helt omöjligt och otänkbart för bara ett par decennier sedan.

Man kan anta att Alexandersson och andra FRA-nördars verklighet slutar vid Stureplans gränser och sinnet för proportioner har tydligen gått helt förlorad. Regeringen och ansvariga politiker gör ganska släta figurer i debatten och gör inte mycket för att återställa proportionerna i debatten, de vill väl inte erkänna hur illa det blivit under deras styre möjligen. Vi har en ganska komisk situation där spaning på bedövande trista mail görs till den stora frågan, samtidigt som alla fläker ut sig på facebook och andra moderna medier och den stora drömmen för unga människor är att höras och synas i våra rikstäckande medier.

Jag minns fortfarande en intervju i Rapport där en ung och framåt journalist intervjuade en gammal tant och frågade henne hur hon såg på att bli filmad när hon åker taxi. Tanten svarade att jag blir ju filmad just nu och alla i Sverige kan se mig. Journalisten blev för en gång skull helst svarslös och intervjun avslutades utan kommentar från journalisten.

Länk DN

Ännu en gång – frågan om omskärelse

Ännu en politisk debattör går ut och propagerar för omskärelse, nämligen landstingsrådet Birgitta Rydberg. Även hon använder dessutom religionsfriheten som argument för denna åtgärd på småbarn. Så här skriver hon i sitt inlägg.

Omskärelse har funnits i tusentals år och sker i hela världen. Att tro att man som läkare kan hindra detta för att man saknar egen insikt i denna sedvänja är naivt. Men många föräldrar skulle nog dess- utom uppfatta det som att deras religion inte respekteras. Låt reli- gionsfriheten få råda även i denna fråga också i vårt land.

Att omskärelse har funnits och praktiserat i tusentals år på småpojkar är inget argument i vårt land. Hedersvåld mot kvinnor har också förekommit i tusentals år, skall vi tillåta det också? Ingen enskild läkare kan naturligtvis stoppa denna sedvänja i vårt land, däremot kan vi allesammans stoppa att detta förekommer i vårt land naturligtvis, om vi verkligen vill och bestämmer oss för det. Utan tvivel kommer vissa föräldrar uppfatta det som om vi inte respekterade deras religionsfrihet, inte ens upplysning om att religionsfriheten gäller individen och inte familjen kommer sannolikt att råda bot på detta. Tyvärr kan inte jag ta någon hänsyn till detta. Vi kommer sannolikt inte att kunna tillfredställa alla parter i vilket fall.

Som Rydberg så riktigt skriver, låt religionsfriheten råda även i denna fråga i vårt land. Vår religionsfrihet vilar i vårt land på individen och inte familjen. Individen skall bestämma vilken religion den vill tillhöra. Det innebär att man som myndig självklart får välja själv om man vill bli omskuren eller inte. Det kristna dopet strider ju i.o.f.s. också mot denna princip, skillnaden är dock att det kristna dopet i alla fall inte sätter irreversibla spår på individens kropp. Jag skulle dock knappast protestera om även det kristna dopet skedde vid myndig ålder, detta skulle ju te sig som konsekvent och riktigt.

Jag kan avslutningsvis inte komma ifrån den för liberalerna så centrala frågan om individernas rättigheter. Plötsligt så är de liberala teserna om individens frihet, intill de absurdas gräns upprepad av folkpartister, inget värda och som helt bortblåsta. Det är obegripligt! En alldeles central fråga och något av en trosbekännelse för Folkpartiet har med en gång ingen som helst betydelse längre. Detta är mycket märkligt och en av de många konstigheter vi upplever i en tid när man samtidigt skall försöka vara politisk korrekt åt flera håll samtidigt. Till slut så avslöjas vad och vilka som är de verkliga populisterna i ordets sämsta bemärkelse.

Länk SvD

UPPDATERING:

Var inne och läste på Birgitta Rydbergs hemsida, så här skriver hon:


Därför är jag liberal

Jag vill att människor ska utvecklas och att de känner att de växer av egen kraft. En liberal politiker ger alla den möjligheten. Individen skall kunna fatta viktiga beslut om sitt eget liv.
Samtidigt som individens möjligheter är viktiga värnar jag som socialliberal om människor i utsatta livssituationer, kroniskt sjuka och de som inte själva med höga röster kan föra sin egen talan.

En liberal politiker ger ALLA möjligheten att fatta beslut om sitt eget liv? Tydligen inte Rydberg, då skulle du inte ha den hållning du har i fråga om omskärelse.

Jag länkar inte till hennes hemsida. Hon vet förmodligen vad en majoritet av folket i detta land tycker redan och hon behöver sannolikt inga floder av mail. Låt oss uppträda seriöst.

Gör om vår flyktingpolitik i grunden

I en artikel på DN-opinion går Migrationsverkets Dan Eliasson ut och ber våra kommuner att ta emot de ensamkomna barn som kommer från Afghanistan. Bakgrunden är att endast en tredjedel av våra kommuner ”tar sitt ansvar” och tar emot dessa asylsökande barn. Så här skriver Eliasson, Elisabeth Dahlin och Fredrik Malmberg (barnombudsman) i artikeln.

Barnen har flytt från krig, förföljelse och andra svåra förhållanden och deras högsta önskan är att få stanna i Sverige. Många av barnen har förlorat hela sin familj och kommit till ett nytt land där de inte känner någon. De kan varken tala språket eller orientera sig i den nya och främmande tillvaron.

För det första så råder det inget regelrätt krig i Afghanistan, det finns lugna områden som t.ex. kontrolleras av amerikanska trupper. Att deras högsta önskan är att stanna i Sverige kan mycket väl stämma, men hur har de hemma i Afghanistan ens hört talas om vårt land? Har de förlorat sin mamma och pappa är det ett mycket svårt trauma för dessa barn, lika stort trauma som om ett svenskt barn skulle göra samma förlust. Men hela sin stora familj har de knappast förlorat, hur har de annars haft råd att betala människosmugglarna? Det kostar en slant att överhuvudtaget ta sig hit. Är det inte bättre att dessa barn stannat hos sin släkt och hjälper till att bygga upp sitt land efter alla krig? Innan de svenska kommunerna tar emot några av dessa flyktingar vill säkert samma kommuner veta att Dublinförordningen följts, att Sverige är första EU-land som dessa barn hamnat i.

I grunden är det ingen lösning att flytta på människor som inte explicit står på en dödslista hos någon mäktig krigsherre. Dessa unga män behövs för att bygga upp sitt land. I vårt land är risken att de hamnar i en enklaviserad förort där arbetslösheten är stor och hopplösheten likaså, inte ens barnen själva kommer att må bra av att stanna i vårt land i ett längre perspektiv. Som vi vet så följer flyktingströmmarna de signaler vår regering ger ut till omvärlden, så frågan vi borde ställa oss är inte, som Eliasson skriver ”ställer din kommun upp för de asylsökande barnen” utan ”för din regering en ansvarsfull immigrationspolitik?”.

Länk DN

Frågan om adoptioner för homosexuella

I en artikel i SvD i dag står det att det inte går något vidare med adoptioner till homosexuella, eller samkönade par som det egentligen skall heta. Inga länder förutom Sverige har sannolikt en sådan inställning som de svenska riksdagsmännen har, att samkönade par skall få adoptera barn. I dagens artikel står det så här om möjligheterna att adoptera inrikes födda barn.

Enligt ett betänkande som överlämnats till Justitiedepartementet bör adoptioner av barn i Sverige underlättas, och ses som ett alternativ till fosterhemsplacering. Det välkomnas av RFSL.

– Det känns verkligen som rätt väg att gå eftersom vi vet att många fosterbarn mår dåligt. Det är då sannolikt att några av de som får adoptera svenskfödda barn skulle kunna vara samkönade par, säger Ulrika Westerlund.

Många fosterbarn mår dåligt och möjligheten att de skulle må bättre av att adopteras av samkönade par är minimal. Att alltid tvingas förklara i skolan att man har två pappor eller två mammor är ingen drömsituation för ett barn, som dessutom är adopterad. Man undrar hur det är med barnens rättigheter i denna fråga, skall man tillfråga barnet själv om det vill bli adopterat av samkönat par? Det framstår som ett våldsamt övergrepp att adoptera bort ett barn till ett samkönat par, och därigenom sätta barnet i svårigheter genom hela uppväxten. Man kommer osökt att tänka på de experiment som genomfördes i England där man uppfostrade pojkar som flickor, detta som ett socialt experiment. Könet var ju bara en social konstruktion och det ville man bevisa genom dessa experiment. Nu har väl de flesta barn som tvingades in i dessa experiment tagit livet av sig.

Innan beslutet om att samkönade par skulle få adoptera barn skulle tas så sade regeringens egna utredare nej till lagförslaget, trots detta så tog riksdagen beslutet om att samkönade par skulle få adoptera. De adopterades egna organisationer var också emot lagförslaget. I princip alla sakkunniga och experter avrådde från att genomföra lagförslaget. Ändå röstade riksdagen igenom denna lag. Det är första gången riksdagen har röstat igenom en lag när i princip alla experter och sakkunniga avrått från det.

Det är inget annat än en skandal att Sveriges riksdag har tagit denna lag om adoption för samkönade par. Den politiska korrektheten och lobbygrupper vägde i praktiken tyngre än barnens väl och ve. Allt tal om ”barnens rätt i samhället” visade sig plötsligt inget värt och var bara tomma ord, när det verkligen gällde. Detta är inget annat än en outplånlig skam för Sveriges riksdag och sina politiskt korrekta politiker.

Länk SvD

Tänkvärd och bra artikel om fotbollsvåld (och annat våld)

I DN står det i dag om Tony Deogan som var IFK-fan och tillhörde den falang av klubbens supportrar som deltog i uppgjorda slagsmål. Han dog efter ett slagsmål med AIK:s supportrar i Högalidsparken Stockholm.

Artikeln publiceras med anledning av att Tonys bror Tommy skrivit en bok ”Blodsbröder” som säkert är mycket läsvärd. Artikeln (och boken) handlar om brödernas uppväxt och de förutsättningar de hade, samt den väg som ledde till våld och droger. Det är inte helt unikt att två bröder som växer upp under dåliga förhållanden går olika vägar, våld och kriminalitet är en väg och den om inte riktigt orkar med allt våld blir i stället beroende av droger.

Några nyckelmeningar i artikeln är

Tommy beskriver skolan som ett ställe där barnen regerade och att de hade respekt bara för en lärare, för ”Torre”. Han såg dem, var tydlig med att de måste ta ansvar för vad de gjorde.

samt

Jag förlåter er. Ni är offer för att ha mött en passiv och rädd vuxenvärld

Jag tycker man skall läsa artikeln utan alltför mycket ”stereotyper” eller att på en gång applicera politiska mallar på historien. Jag tror de flesta av oss redan kan den biten ganska bra.

Länk DN Huliganism till döds

Förekommer tvångsäktenskap i Sverige?

I SvD står det i dag om att man i Storbritannien tagit krafttag mot tvångsäktenskap genom en ny lagstiftning och diverse andra åtgärder. Man har också upprättat ett specialteam som skall stötta utsatta personer och dessutom har man utbildat Londonpolisen i hedersproblematik.

Det står i artikeln att man vidtagit dessa åtgärder för att ”många skolor tycks dra sig för att lägga sig i familjeangelägenheter”. Att ens komma på den absurda tanken att skolan plötsligt skulle kunna göra något åt denna mycket djupt rotade och komplicerade problematik är oerhört förvånande. Menar man att rektorn eller någon enskild överarbetat lärare skulle försöka luska i om det förekommer något tvångsäktenskap bland eleverna? Nog för att man lägger många uppgifter på skolorna i dagens samhälle men att ens komma på tanken att de också skulle hindra tvångsäktenskap är i det närmaste perverst.

Vad denna nya lag i Storbritannien egentligen innebär är inte helt lätt att utröna genom artikeln. Tydligen så kan domstolarna fatta egna beslut i olika detaljfrågor som rör enskild familj. Så här står det i artikeln.

Åtgärderna kan också handla om att förbjuda familjemedlemmar från att beslagta pass eller tvinga någon att resa utomlands. Straffet för att bryta mot lagen är fängelse i upp till två år.

Man kan ju säga att föräldrarna styr över sina barn till att de är myndiga. Detta innebär i.o.f.s. att de skulle kunna beslagta både pass och tvinga sina barn att resa utomlands. Man skulle med fördel kunna ta en aspekt under övervägande. Om någon har fått asyl p.g.a. förföljelse och vederbörande i alla fall reser till sitt hemland för att gifta bort sin dotter så kan eventuella asylskäl anses som förverkade. Det mest uppseende väckande står i en liten faktaruta bredvid själva artikeln. Så här står det i faktarutan.

70 000 unga svenskar får inte välja vem de ska gifta sig med, visar en nyligen publicerad rapport från Ungdomsstyrelsen. Där föreslås kriminalisering av tvångsäktenskap och att rätten till dispens för att gifta sig när man är under 18 år slopas.

Siffran är otroligt hög och jag blev mycket förvånad när jag läste denna text. Siffran är sannolikt inte exakt på något sätt men skvallrar ändå om att det är ett stort problem i vårt land. Att något som kallas tvångsäktenskap inte redan är kriminaliserat är högst förvånande. Det föreslås att rätten till dispens för att gifta sig när man är under 18 år skall tas bort. Varför finns denna dispens i dag? Varför i hela fridens namn skall någon alls kunna gifta sig när de är under 18 år? Denna dispens borde vara borttagen för länge sedan, det är ett kraftigt underbetyg för våra lagstiftande politiker att detta finns kvar.

Här har vi en Pridefestival där HBT-personers frigörelse poängteras, våra politiker lyfter festivalen med dess värderingar till skyarna och klankar ner på den svenska mannens heteronorm. Samtidigt utsätts alltså ungefär 70,000 flickor för tvångsäktenskap i vårt land! Är det någon som tycker att det finns en dubbelmoral i detta?

Länk SvD

Skytte om media och den politiska korrektheten

Göran Skytte var enligt hörsägen kamrat med Guillou, de två stod under sextiotalets sista år och sjuttiotalets första år tillsammans på barrikaderna för att bekämpa det ”etablerade samhället”. Vid någon tidpunkt under resans gång har de dock blivit ovänner. Skytte har definitivt gjort upp med sitt upproriska förflutna medan Guillou på något sätt försöker klamra sig kvar på någon form av barrikad. Det ironiska är väl att Guillou närmast är en karikatyr av den vänstermänniska som stod på barrikaderna under slutet av sextiotalet. Guillou har faktiskt en gedigen överklassbakgrund med en mor som stammar direkt från den norska överklassen och en far från den franska diplomatklassen, han hade även en styvfar från den svenska överklassen. Numera är Guillou skriven på Östermalm, med en andra bostad på landet, som det anstår en framgångsrik författare av hans kaliber.

Både Guillou och Skytte målar ibland upp träffande bilder av både medias makt och den politiska korrektheten i vårt land, båda dessa herrar är till viss del klarsynta och intelligenta herrar. Dock är Skytte den klarsyntare av dessa två, han har ju definitivt gjort upp med sitt förflutna. I en krönika på SvD så skriver Skytte om Pridefestivalen och hur hela Priderörelsen liknar den gamla vänsterrörelsen när det begav sig. Skytte borde veta, han var en del av den själv. Så här skriver Skytte i SvD.

Tydligare kan det inte visas. Vissa blir kelgrisar i medierna, andra blir totalt ignorerade och ibland trakasserade. Och sedan några år är Pride den kanske mest omgullade rörelsen och händelsen i den svenska medievärlden – i vart fall den med bas i huvudstaden. Hbt är idag en medial maktfaktor, de marginaliserade och förföljda finns på annat håll. Årets upplaga av Pride bjöd mig emellertid på en sällsam vision av déjà vu . Jag känner igen mig från vänstertiden.

Att det är media som styr vad som för tillfället är korrekt kan inte vara en hemlighet för läsarna på denna blogg. Vi stackare som inte råka tycka som det mediala och politiska etablissemanget i vissa samhälliga frågor har fått lära oss detta den hårda vägen. Vi vet också att vindarna brukar vända vad det lider, ingen gullar längre med flumvänstern och den våg av nyliberalism som kom på 80-talet har väl ebbat ut den också. Nu är det snarast den ”humana” form av Westerbergliberalism som håller på att gå under. Vad som kommer i stället vet vi inte ännu, men det lär visa sig. HBT och Pride-rörelsen skall snarast ses som en del av Westerbergliberalismens ideologi med frigörelse in absurdum och att allt som är fel egentligen är rätt. Vidare skriver Skytte så här i dagens artikel.

Och då som nu: medierna kapitulerar totalt. Då invaderades landets redaktioner av vänsterjournalister (jag var en av dem) som såg som sin uppgift att föra klasskamp och förändra samhället i och genom medierna.
Alla som på minsta sätt ifrågasatte att Sverige skulle omvandlas till ett socialistiskt samhälle kallades för ”fascister”, ”borgare”, ”reaktionärer” och tystades. Idag framstår vissa delar av medierna som megafoner för HBT-rörelsen, och den som eventuellt vågar ifrågasätta kallas rutinmässigt för ”homofob”. Jag har även sett uttrycket ”hetero-fascist”.
Själv är jag glad och tacksam över att – denna gång – ha distans till det som – för ögonblicket – är det politiskt mest korrekta.

Nu ser landets journalister som sin självpåtagna uppgift att bekämpa den ”elaka” systemkritiska rörelsen skulle jag vilja lägga till. Att Skytte inte skriver detta är förståeligt, men jag tror han håller med. Det är mer målande och lite ofarligare att beskriva den mediala psykosen utifrån Prideperspektivet. Allt som Skytte skriver om medias förhållande till den gamla flumvänstern stämmer in på den situation vi har i dag mellan media och den typ av liberalism som Bengt Westerberg stod för. Den som inte håller med om Sveriges immigrationspolitik benämns även i dag som ”fascist”, det är t.o.m. samma ord som används i dag.

Vi som dagligen läser tidningarnas ledarsidor och en massa andra artiklar kan dock skönja sprickor i den politiskt korrekta muren. Dessa sprickor blir större för varje dag och min ödmjuka gissning är att den form av Westerbergsliberalism som förtryckt varje fritt åsiktsutbyte i detta land är på väg mot sin grav inom en ganska snar framtid.

Länk SvD