Paula Neuding skriver i SvD en uppföljare till den rapport som i går publicerades om extrema gruppers våld, en rapport som även kommenterades av Sabuni. Neuding snuddar även vid den legala vänsterns implicita stöd till det s.k. autonoma våldet. Så här skriver Neuding i artikeln.
Upploppen i samband med Davis Cup-matchen i Malmö visade också vänsterns ambivalenta inställning till extremisterna i de egna leden. Lars Ohly och andra valde att gå i samma demonstrationståg som det så kallade ”svarta blocket” med svartklädda, varav flera maskerade, autonoma. Och blev sedan förbluffade över att extremisterna bröt sig ur demonstrationen och blev våldsamma.
Vi som lyssnat på Ohly i olika sammanhang tycker inte ens hållningen mot de autonoma är ”ambivalent” utan lutar åt rent stöd till dessa grupper. Ohly har vid olika sammanhang uttryckt sig på ett sätt som påminner om det sätt de autonoma gör. Ohly har i TV sagt saker som att ”vi skall vara på plats senast 2 timmar efter att främlingsfientliga framträder, på varje plats i landet och uttrycka vår avsky för dem.” Ohly har vid dessa tillfällen inte menat ”vit makt” grupper utan demokratiska partiers framträdande (främst ett part). Om inte detta är att stödja de autonoma grupperna och AFA så får man vara både blind och döv. Det tolkas säkert av de autonoma som om de har fullt stöd från ett riksdagsparti, ett parti som skall bilda valallians med socialdemokrater och miljöpartister. Frågan är om de dessutom inte har fullt stöd från Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund, som därigenom visar upp sitt förakt för äkta demokrati.
Vad är det Ohly och Vänsterpartiet stödjer? Martin Kinnunen och hans flickvän blev brutalt nedslagna på nationaldagen av upp emot 10 personer. De använde knogjärn och sprakade paret när de låg ned. Det är just detta Ohly och hans parti stöder.
SÄPO och Brå (Brottsförebyggande rådet) har släppt en rapport med information om höger och vänstervåldet. Rapporten har väckt en hel del medial uppmärksamhet och t.o.m. Sabuni har uttalat sig om rapporten. Den detaljerade rapporten beskriver att vänstervåldet är lika vanligt som det högerextrema våldet. Vänsterväldet är dessutom mycket råare och brutalare än vad många föreställt sig. Sabuni sade i Aktuellt i kväll att detta vänstervåld har bagatelliserats och i viss mån ignorerats fram till nu. Så här står det i artikeln i SvD.
Brotten är ofta planerade och de vänsterextrema är vana vid att kartlägga sina offer. Måltavlorna för våldsbrotten är oftast högerextremister, men därefter kommer partiföreträdare och poliser.
Detta stämmer inte riktigt, Sverigedemokrater är också utsatta för de autonomas våld. Dessutom är Sverigedemokraterna ofta människor som är ovana vid våld och många har i princip aldrig varit i fysiskt bråk sedan deras tid på skolgården. Det står i artikeln om Martin Kinnunen och hans flickvän som blev attackerade av ett tiotal personer i Gullmarsplan på nationaldagen. Kinnunens flickvän är en späd flicka som aldrig använt fysiskt våld i hela sitt liv, dessutom är hon inte politiskt ansluten eller politiskt aktiv. Kinnunen och hans flickvän blev nedslagna med knogjärn samt våldsamt sparkade när de låg ned försvarslösa. Jag kan inte låta bli att undra vad föräldrarna till dessa AFA-ungdomar tycker om deras avkommas beteende. Tycker de att deras döttrar och söner gör något behjärtansvärt och samhällsnyttigt? Hur har dessa föräldrar uppfostrat sina barn? Vidare står det i artikeln.
Det finns en bild av att de autonoma inte gör så allvarliga saker, många är inte medvetna om råheten i det våld de använder. Och vilka stora ekonomiska skador det innebär för företag som de attackerar, säger Anna- Lena Lodenius, journalist och författare.
Tack Anna-Lena, det borde rendera dig ett extra poäng i en pågående tävling här på bloggen. Jag måste dock säga att Lodenius har haft hundratals tillfällen att nämna de autonomas våld innan, det har dock Lodenius aldrig gjort, hon gör det nu när vindarna börjar vända. Det är sådant som är populism, inte att politiska företrädare lyssnar på sina väljare. Till slut står det i artikeln.
I rapporten framgår att de autonoma grupperna inte ska särbehandlas. Integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (FP) håller med.
Otroligt, vi andra laglydiga medborgare trodde det var rena självklarheter i vårt rättssamhälle. Om man vill vara elak så kan man tolka detta som att ett knytnävsslag från en AFA-medlem har hittills bedöms mildare än ett knytnävsslag från en Svensson eller i alla fall från en medlem i det som populärt kallas ”vit makt rörelsen”. Det är inte svårt att förstå att detta inte håller i ett rättssamhälle.
Jag läste tidigare i en artikel att AFA-medlemmar och likande element ofta går vidare från sin kriminella period utan synbara efterräkningar, trots att de gjort sig skyldiga till grova brott. De som kommer från högerextremt håll är ofta märkta för livet till skillnad från vänsterfolket. De som tillhör AFA-falangen har i alla fall tidigare kommit från medelklassen, föräldrarna har själva eventuellt tillhört rödvinsvänstern. Detta kan vara en förklaring till att AFA-medlemmarna hitintills kommit såpass lindrigt undan sin kriminalitet.
Göran Hägglund vill höja skatten på alkohol för att minska alkoholkonsumtionen. Det är en klassisk politik som helnykteristerna i riksdagen har tillämpat i årtionden i vårt land. Vår alkoholpolitik har aldrig varit särskilt populär. Den skyhöga skatten har försett statskassan med pengar, samtidigt har regeringen kunnat säga att man bara vill minska på alkoholkonsumtionen. Det är i det närmaste en perfekt politisk situation, om än inte särskilt trovärdig. En stor del av befolkningen har alltid misstänkt att det är normalkonsumenterna som drar ned på sin alkoholkonsumtion, emedan problematikerna fortsätter att dricka ändå i samma omfattning. En alkoholist drar inte ned sin konsumtion för att skatten höjs helt enkelt, han drar ned på annat i stället. Så här står det i artikeln.
Nyligen redovisade SvD en studie från Sorad, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms universitet, om varför konsumtionen av alkohol ökat med mer än 25 procent sedan 1995. Den viktigaste förklaringen är att svenskarnas genomsnittliga inkomster höjts med cirka 30 procent samtidigt som alkoholpriserna relativt sett har minskat.
Den allt överskuggande förklaringen är att vi gått med i EU. Svenska regeringen och samtliga riksdagspartier som var för ett inträde i EU lovade att Sverige skulle få behålla sin alkoholpolitik (den var förvisso impopulär i breda befolkningslager). Nu vet vi att detta inte var sant. Med facit i hand så vet vi att politikerna med största sannolikhet ljög, inte ens politikerna själva kan ha trott på försäkringen om vår alkoholpolitik. Vidare står det i artikeln.
Och Göran Hägglund reagerar nu för första gången på de nya uppgifterna i studien och menar att det är olyckligt med de lägre alkoholpriserna.
Men dessa prissänkningar är ju en följd av vårt EU-medlemskap. Politikerna visste ju att detta skulle bli följden av ett medlemskap. Höjer man priserna ökar införseln från utlandet. Vem tror Hägglund att han lurar? Så här säger Hägglund till slut i artikeln.
I Sverige finns ju en bred uppslutning kring att införselkvoterna ska dras ner rejält, men jag vill nog i första hand ha gemensamma kvoter som gäller för alla medlemsländer. Går inte det kan vi försöka med ett svenskt undantag, säger han.
Med ”i Sverige finns en bred uppslutning” menar han riksdagen i vanlig ordning. Svenska folket vill förmodligen inte ha ändrade införselkvoter eller ett svenskt undantag på detta område. Som vanligt anser riksdag och regering att svenska folket inte kan ta tillvara på sig självt i frågor som dessa. Sanningen är också den att det inte bara är alkoholpriserna och införseln som bär ansvaret på vår höjda alkoholkonsumtion. Det är också den mer kontinentala dryckeskulturen som ökat på vår konsumtion av alkohol. Dock är det ett lite svårare problem att ta tag i så Hägglund nämner inte det. En majoritet av Svenska folket ville ha en generösare alkoholpolitik under många årtionden. Helnykteristerna i riksdagen struntade fullständigt i folkviljan i denna fråga. När det sedan blev fråga om att Sverige skulle gå med i EU så offrade man den svenska alkoholpolitiken utan att blinka eller tveka ett ögonblick. Länk SvD
UPPDATERING:
Nu har tydligen allianspartierna redan sågat Hägglunds förslag, på rekordtid får vi lov att säga. Centerpartiet och moderaterna tror t.o.m. på en sänkt alkoholskatt. Länk SvD
Vi drar igång en tävling om vem som skall utses till årets antirasist. Min tanke är seriös, vi skall rösta på den som i media är känd som auktoritet när ”rasistvalsen” skall dras igång. Vi skall alltså rösta på den som är mest balanserad och seriös och gör de minsta utflykterna i fantasins gränsland. Vinnare kommer att erhålla en T-shirt med texten ”Robsten blogg – årets antirasist. Jag planerar att överlämna T-shirten personligen, om det inte blir von Essen eller Andreas Malm som vinner, då skickar jag T-shirten per post, detta av personliga hälsoskäl.
Leif G W Persson har alltid påstått att Thomas Quick är oskyldig till samtliga mord som han är dömd för, samt att han förmodligen aldrig har dödat någon. Jag har tidigare tvivlat på detta, hur kan domstolar döma Quick gång efter gång, om han är oskyldig? Det finns väl beviskrav som måste uppfyllas?
När man ser Hannes Råstams reportage förstår man hur det hela gått till. Thomas Quick är en mycket ensam person. Han mänskliga kontakt har varit med de terapeuter han haft. För att bli mer intressant och för att på något sätt tillfredställa sina terapeuter så har Quick erkänt mord efter mord. Permissionerna har han tillbringat på bibliotek där han läst in sig på morden. Där han inte kunnat läsa in sig på detaljer har förhörsledaren Seppo Pentinen försett honom med de riktiga uppgifterna på det mest uppseendeväckande sätt. I övrigt har åklagaren Christer van der Kwast krattat manegen så att åtal har kunnat väckas. Van der Kwast har tvingar psykologer att ändra sina uppgifter, försökt att få SKL att ändra sina bedömningar och en massa annat direkt regelvidrigt.
Det hela är fruktansvärt och skall inte få förekomma i en rättsstat. Det som gnager i sinnet är att åtminstone Seppo Pentinen måste ha anat att det är fel person som blivit dömd. Det som gör detta extra allvarligt är att de verkliga mördarna går säkra eftersom fel människa redan är dömd för morden. I åtminstone ett fall så fanns det chans att döma den verkliga mördaren, mordet på Yenon Levi i Rörshyttan 1988. Det handlar om ett fall där gärningsmannens glasögon hittades vid brottsplatsen, men i stället pressade alltså Pentinen och van der Kwast fram ett uppenbart falsk erkännande från Quick. Som jag ser det har Seppo Pentinen och van der Kwast hjälp den verklige mördaren att komma undan sin gärning. Detta är uppenbart i fallet med mordet på Yenon Levi.
Vi har i dag ett antal ”experter” på ett politiskt parti, nämligen SD. Det är t.ex. journalister som Anna-Lena Lodenius, andra kan vara renodlade akademiker som Ulla Ekström von Essen, hon är filosofie doktor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Man kan inte låta bli att förundra sig över det intresse och det arbete dessa människor lägger ned på ett demokratiskt parti i vårt land. Vi har akademiska experter på socialism, liberalism, konservatism och andra idéströmningar, men vi har inga enskilda experter på Moderaterna eller Folkpartiet.
Att Sverigedemokraterna är ett demokratiskt parti som de övriga råder det ingen tvekan om längre, inte ens de här, i viss mån, självutnämnda experterna tvivlar längre på det. Jag läste i ett internt SD-material detta stycke, som handlar om internt styrelsearbete.
Det är viktigt att nå fram till beslut som så många möjligt kan ställa upp på och känna att de stöder. Det skall kännas att alla försöker ta hänsyn till varandra. Då ökar också stödet för demokratin som idé och arbetsform.
Detta är alltså internt material inte är avsett att publiceras utåt. Tvivlar någon på att det är ett demokratiskt parti som ger dessa instruktioner internt till sina medlemmar? Dessa experters energiska intresse för ett demokratiskt parti som de uppenbarligen inte delar åsikter eller ideologi med, blir vid en första anblick obegriplig. Varför hyser då dessa experter sådant ohöljt intresse SD? Jag kan tänka mig några orsaker, nämligen dessa.
1) De vill lära känna sin politiska motståndare. Orsaken till det är för att hjälpa de etablerade partierna att bemöta och bekämpa partiet. Det innebär ju att dessa experter, som till viss del vill verka vara oberoende och objektiva, har tagit politisk ställning. Att detta är fallet när det gäller Ulla von Essen råder det väl knappast något tvivel om. Helene Lööv verkar vara mer oberoende och politisk obunden.
2) Det är en födkrok att skriva om en ny politisk kraft som det etablerade politiska Sverige hyser rädsla och oro för. Det är en förståelig inställning, alla måste vi tjäna vårt levebröd. Om man sedan ger etablissemanget just det som de efterfrågar i form av ”främlingsfientlighet” och andra argument så är det en karriär som måste te sig lockande för vissa litterära och någorlunda politiskt bevandrade personer. Jag skulle kunna tänka mig att en journalist som Anna-Lena Lodenius kan hänföras till denna kategori.
3) De vill bekämpa högerextrema grupper och nazism. Det är i dagsläget en högst tveksam bevekelsegrund för att ägna SD intresse. Det måste stå utom allt tvivel att SD inte har något med sådana grupper att göra, Lodenius raljerar ju t.o.m. om det ”folkhem” SD skriver om i sin valplattform. Att överhuvud ägna så mycket intresse för de övriga pyttepartierna på högerkanten är också tveksamt ur ett politiskt och medialt perspektiv (dock ej ur ett forskningsperspektiv). Det måste stå kristallklart att dessa minipartier aldrig kommer att spela en politisk roll i vårt land. Normala sunda medborgare kommer aldrig någonsin att rösta på dessa partier och de kommer sannolikt aldrig att växa i storlek. De är politiskt totalt ointressanta, om än intressanta ur ett sociologiskt perspektiv. Det är i huvudsak sociologer och psykologer som studerar utanförskap och marginalisering som kan hysa ett adekvat intresse för dessa grupper. Naturligtvis kan dessa högerextrema grupper genom retoriska knep användas som slagträ även mot SD, vilket också skett. Det är väl snarast mot den bakgrunden vi skall se det stora intresse dessa grupper röner.
Man måste också fråga sig varför motsvarande intresse för vänstergrupper är såpass svagt. Varför forskar inget om dem? Varför skriver ingen avhandlingar om dessa grupper? Jag tror att svaret på den frågan går att finna under punkterna 1 och 3. Etablissemanget som sitter på de ekonomiska resurserna och som styr det politiska klimatet vill främst inte ha in ett nytt parti i riksdagen. Därför är nästan alla resurserna riktade åt högerkanten och inte vänsterkanten.
Hägglund brer ut sig om sin egen och KD:s förträffliga människosyn, samt Sd:s ”förfärliga människosyn. Vad KD:s människosyn består i och vad SD:s människosyn skulle innebära blev aldrig Hägglund pressa på under ”Korseld” med Sanna Rayman och Katrine Kielos. Inte mycket till korseld kan man tycka.
I den smyginspelade filmen från Uppdrag granskning (2002-09-10) så går kristdemokraten Daniel Wistrand ut och säger ” Alla som kommer från öststaterna i princip bluffar” detta gäller vid asylansökan. Wistrand som många andra säger en sak när kameran är på, en helt annan sak när de tror att ingen kamera rullar. En socialdemokrat brer ut sig om Sverigedemokraternas människosyn (Ingemar Hultin), därefter säger han så här när han tror att inget spelas in
Det som är livsfarligt i dag, det är muslimerna. Deras syn på världssamfundet, det är en otäck syn. Släpper man in mer såna, då blir det problem i samhället. Men det står jag för, muslimerna är ett hot.
Mängder med politiker säger en sak när de tror de pratar med vanliga väljare, sedan säger de helt andra saker när kameran är på. Man kan undra vad ett sådant beteende skvallrar om för människosyn, för att inte tala om etik och moral. Du har rätt Hägglund, Sverigedemokraternas människosyn ”är ljusår” från detta.
Sanna Rayman och Katrine Kielos intervjuade Göran Hägglund i ”Korseld” efter sitt framträdande i Almedalen. Kielos frågade Hägglund om han kunde råda homosexuella att adopterade. Hägglund svarade att han inte kunde ge något råd i frågan. Jag tolkar det som om att Hägglund är för homoadoptioner, annars skulle han väl avråda från sådana adoptioner.
Ridå! En kristdemokrat gick t.o.m. ut på Pridefestivalen och tog fighten med Sahlin om homoadoptioner. Hon åkte på duktigt med stryk eftersom debatten skedde på Pridefestivalen. Nu kan jag inte annat än förstå att Hägglund och KD accepterar homoadoptioner. I sådana fall är det under alla kritik. Alla organisationer, inklusive regeringens egna utredare, avrådde från homoadoptioner för barnens skull. De adopterades organisation avrådde bestämt från homoadoptioner. Den politiskt korrekta riksdagen kunde naturligtvis inte annat än att klubba igenom adoptioner för homosexuella, annars skulle de ju kunna anklagas för att vara bakåtsträvare eller för att diskriminera homosexuella. Det är viktigare att vara politiskt korrekt än att värna de barn som blir adopterade. Kvar stod KD bland riksdagspartierna som ensam slogs för barnen, trots all kritik om att vara homofober och allt möjligt annat.
Jag kan inte tolka Hägglund svar annat än som att KD svängt i frågan och nu accepterar homoadoptioner. Det är möjligt att jag missat just denna fråga i allt politisk brus som översköljer oss. Det är förfärligt om KD och Hägglund offrat de barn som adopteras för att vara politisk korrekta. Det skvallrar om en människosyn som är ljusår från min människosyn och jag hoppas att KD åker ut från riksdagen vid nästa val. När det är viktigare att vara politisk korrekt och undvika kritik än att värna de barn som fått en urusel start i livet, då har man visat upp en människosyn som är ”fruktansvärt” för att citera Hägglund själv. Det här med ”människosyn” är något man måste visa i praktiken Hägglund, det skall inte enbart vara ett tillhygge i den retoriska debatten.
Paulina Neuding Ställer på ledarsidan i SvD frågan om det finns könsskillnader när det massmediala drevet går. Ebba Lindsö har tydligen påstått att mansblod smakar bättre än kvinnoblod när dreven går.
Jag blev besviken när jag läste detta om Lindsö måste jag säga. Jag uppfattade henne som tuff och framåt på den tiden hon var VD för Svenskt näringsliv. Här avslöjar hon sig som kverulant med ett uttalande som detta. Lindsö blev inte tvingad att avgå p.g.a. något drev, tvärtom hon blev mycket bra behandlad av media som första kvinna på posten i Svensk näringsliv. Lindsö fick inte förtroende från styrelsen på Svensk näringsliv helt enkelt. Lindsö har innehaft ett mycket stort antal topposter för olika organisationer i vårt land. Är det någon som inte är förfördelad så är det nog Lindsö. Så här skriver Neuding i sin artikel.
Medan vi till exempel tycks kunna acceptera att en manlig minister struntar i att betala tv-licensen för att han är mot tv-licensen (Tobias Billström), kan vi inte riktigt acceptera samma attityd från en kvinna (Cecilia Stegö-Chiló).
Det är bara det att detta inte är hela sanningen. Billström är en person jag absolut inte gillar, så det känns svårt att behöva försvara honom, men han gjorde faktiskt avbön direkt när media avslöjade honom med TV-licensfusket. Detta gjorde inte Stegö-Chiló, hon sprang från journalister och TV kameror på det mest löjliga sätt, hon försökte förklara bort sig. Som om inte det vore nog så kom det fram att hon på en tidigare arbetsplats gått omkring och skrutit med att hon hoppades ”åka fast” för att hon inte betalade TV-licensen. Nu gjorde hon verkligen det och hon gjorde en mycket slät figur. Stegö-Chiló blev tvungen att avgå p.g.a. hur hon hanterade ett avslöjande, inte för själva förseelsen i sig. Vidare skriver Neuding så här i artikeln.
Därför är det också rätt bedrövligt att Wanja Lundby-Wedin när hon nu gör bokslut över drevet väljer att känna sig illa behandlad som kvinna. Det var tydligen inte dubbelmoralen och det faktum att hon valde att skylla ifrån sig som upprörde allmänheten och drog igång mediehetsen – det var hennes kön och klassbakgrund.
–Det fanns både en klass- och en könsdimension i det sätt som jag blev behandlad på, sade Lundby-Wedin till DN igår. Ingen annan i styrelsen fick sin kompetens ifrågasatt, utom hon.
Lundby-Wedin saknar all verklighetsförankring, dessutom skyller hon från sig och tycker sig orättvist behandlad på det mest dagisaktiga sätt. Lundby-Wedin visar med all tydlighet att hon inte är en ledarfigur och att hon inte besitter rätt egenskaper för en LO-ordförande. En människa som blivit avslöjad på det sätt Lundby-Wedin blivit har normalt sett tvingats avgå. Jag tror att inte att Lundby-Wedin kunde sitta kvar p.g.a. att hon är kvinna, jag tror att Sahlins stöd betydde mer.
Kvinnor styrs av maktbegär lika mycket som män, har samma egenintressen som män. Arbetarrörelsen har två kvinnor på sina absoluta toppositioner, båda saknar förtroende från den del av befolkningen som de skall representera. Båda dessa kvinnor har suttit länge på diverse toppositioner men är svårt besudlade av olika händelser. Båda dessa kvinnor kravlar sig fast vid makten med näbbar och klor, det är väl ganska uppenbart. Leker vi med tanken att dessa två kvinnor skulle avgå från sina respektive befattningar och lämna över till nya och fräscha förmågor, så är det uppenbart att vänsterblocket skulle öka sina chanser ofantligt att vinna valet 2010. Då inställer sig frågan varför dessa två kvinnor inte helt sonika väljer att gå i pension och njuter sitt otium. Frågan är också om båda dessa kvinnor skulle suttit kvar på sina poster om de vore män, allt annat lika.
Roland Martinsson skriver i en artikel på DN att det finns en bas av konservativa väljare som KD i princip övergett och lämnat vind för våg. Det märkliga är ju att denna väljargrupp ändå är såpass stor att det förefaller märkligt att bara överge den, precis så som KD under Hägglund faktiskt gjort. Martinsson har t.o.m. anlitat Demoskop för att konstatera denna potentiellt mycket stora väljargrupp. I artikeln tycker Martinsson att KD borde vända sig till denna stora väljargrupp för att kanske bli det tredje största partiet. Nu är det ju så att KD faktiskt haft en del av denna grupp väljare, men övergett den.
Förklaringarna till varför KD har lämnat ett vinnande koncept och övergett den väljargrupp som borde varit deras bas är ju inte glasklara för den som själv inte är med i partiet, kanske inte ens för de som ÄR med i KD. Men vi kan konstatera att riksdagsmän i allmänhet och yrkespolitiker på riksnivå är liberalare än vad befolkningen är, som dessa politiker skall representera. Detta förhållande har gällt så länge jag kan minnas och tendensen har förstärkts efter tid. En annan förklaring är att det till stor del ändå är 40-talisterna som fortfarande styr och har satt sin prägel på svensk politik. Dessa 40-talister stod på barrikaderna 1968 och var allmänt ”vänster”. Det var dock inte arbetarklassens barn som gjorde sig hörda utan medelklassens barn. Ser vi tillbaka så får vi en otrevlig misstanke att hela upproret mest var ett föräldrauppror. Resterna av hela ”upproret” är en missriktad liberal humanism. Vidare skriver Martinsson skriver i sin artikel så här.
Ett parti som tar ställning för låga skatter, fri företagsamhet, starkt försvar, lag och ordning, men som också ser hur detta är beroende av värderingar som stöder en fri skola, personligt välfärdsansvar, färre aborter, ett gott klimat för familjen och över huvud taget ett starkt civilt samhälle.
Ja det finns potentiellt en stor marknad för ett sådant parti, det inser Martinsson och en hel del andra personer också. Nu är det så att ett annat parti har lagt beslag på dessa frågor. Ett parti som ekonomiskt för allt i världen står lite till vänster från det parti Martinsson målar upp, men i alla fall. Vidare i artikeln står det.
Jag bad Demoskop undersöka vilket underlag det finns för ett KD som intar det övergivna högerfältet. I samma veva fick jag hjälp av United Minds att studera samma människor i form av åtta fokusgrupper i fyra olika städer. Hypotesen var att dessa människor är konservativa men inte alls lockas av Sverigedemokraternas skräniga ölsjapps¬populism. De ser positivt på invandrare, är ointresserade av hbt och räds varken dagens myller eller framtiden. De är skeptiska till politikernas klåfingrighet, värnar traditioner och har kort tålamod med genusvetare. De ser företag och familjer som landets ryggrad och ser hur båda angrips hårt av den tyckande eliten.
Skränig ölsjappspopulism? Ett nytt ord, men exakt vad är det som skulle vara ölsjappspopulism? Sverigedemokraterna vill ha en liknande immigration som de flesta andra länder i Europa, drivs de flesta länder i Europa av ölsjappspopulism? Det är de etablerade politikerna "tyckareliten" som framställer SD på det vis Martinsson också vill framställa partiet. Det är ju propaganda och inget annat. SD:s partiprogram finns på nätet tillgängligt för alla, det är inte mer ölsjappspopulism än det Martinsson själv för fram, snarare mindre. Martinsson vill ju ”populistiskt” lägga beslag på en viss väljargrupp. Vidare skriver Martinsson så här i artikeln.
Enligt Demoskops mätning instämmer minst 7 av 10 (ofta fler) svenskar i följande: • Alla har lika värde och ska ha samma rättigheter oavsett ursprung, religion eller sexuell läggning. • Företagsamma invandrare är bra för Sverige. • Vuxna människor har en plikt att försörja sig själva. • Politiker ska inte bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas. • Många som lever på bidrag skulle kunna arbeta. • Sverige borde få exportera snus till resten av EU. • Det daltas för mycket med brottslingar. • Fler poliser och längre fängelsestraff ökar tryggheten i samhället. På det hela taget handlar det om en konservativ och tolerant grupp som skär genom alla åldrar, träffar kvinnor och män lika, återfinns inom varje utbildningsnivå och bland både oppositionens och alliansens väljare.
Ser ni vad den stora finurligheten är med frågorna? Ja, precis, få människor skulle svara att det är dåligt för Sverige med företagsamma invandrare. Men hur många skulle svara att det var rätt att hälften av alla irakier som flydde till väst under oroligheterna där flydde till det lilla landet Sverige? Hur många skulle tycka det var bra att Södertälje under samma period tog emot fler immigranter än hela Nordamerika? Som man ställer frågor får man ju som sagt svar. Sedan kan man fråga sig hur tolerant Martinsson är, han verkar ju inte tolerera människor eller partier som råkar ha en lite annan åsikt om den påbjudna immigrationspolitiken. Tog toleransen slut där Martinsson? Till sist så skriver då Martinsson så här.
Skillnader finns – storstadsbor tycks lockas mera av de politiska ideologernas planer, medan människor i resten av landet förhåller sig självständigare till den livsstil tyckareliten föreskriver.
Det är just denna ”tyckarelit” som påbjudit att vi får ha åsikter om alla politiska områden, utom ett, nämligen immigrationspolitiken. Martinsson tillhör själv en konservativ skara, en skara som Martinsson helt riktigt bedömt som stor. Men Martinsson vill inte på allvar stöta sig med denna ”tyckarelit” som han själv talar om. Alla vet ju att priset kan bli högt om man på fullaste allvar utmanar denna elit. Martinsson är ju smart som försöker ta sig runt denna ”farlighet”. I långa loppet kan vi dock inte ha en demokrati där ett eller flera viktiga politiska områden inte är tillåtna att ha åsikter om. Den allra minsta demokratiska tolerans påbjuder att människor också måste få ha åsikter om immigrationspolitiken utan att straffas för det.
Det var inte länge sedan jag besökte Skansen. Det var ganska lätt att konstatera vilket djur som röner mest intresse bland besökarna. Det är utan tvivel vargarna, detta trots att man nästan aldrig får se dem på Skansen. Vargen är det djur som väcker mest känslor hos oss människor, antingen kärlek eller hat. Jag brukar roa mig med att testa människors uppfattning om vargen när jag vill veta mer om någon person, inställningen till vargen skvallrar nämligen en del om personen i frågan. Det tråkiga är att vargdebatten innehåller så många myter och falska antaganden. Det är nästan jämförbart med immigrationsdebatten när det gäller osaklighet och falska påståenden.
Lite bakgrundsfakta
Vargen kom till Sverige efter senaste istiden och var här före människan. Vargen, räven och människan har funnits på hela norra halvklotet och är de landdjur som har störst utbredning i världen. De tidiga folken som levde på jakt här i norden kände vördnad inför vargen som den skicklige jägaren, men med boskapsskötseln förändrades synen till att den var glupsk, falsk och farlig.
I landskapslagarna från 1200-talet står det om skottpengar på varg, men ända in på 1600-talet var vargen vanlig i Europa. På Linnés tid hade jakten satt sina spår och vargen var sällsynt, men tiden därefter var landet präglat av krig och hungerår och det gjorde att trycket på vargen minskade. Folk hade annat att göra än att jaga varg. Vargarna kunde öka och under 1800-talet ledde det till stora konflikter kring tamboskap som blev rivna och vargen bekämpades med bössa och giftet stryknin. Förföljelsen ledde till att vargarna nästan försvann helt, redan vid början av 1900-talet var de bortträngda från hela Sverige utom längst i norr. 1965 fridlystes vargen, men det var för sent. Några år senare var vargen helt borta både i Sverige och i Norge.
Vargen idag
På 1980-talet invandrade några vargar från Finland av en slump och vargen började etablera sig i Sverige igen. I dag har vi en fast vargstam i Mellansverige på ungefär 150 djur. De senaste inventeringarna har visat att vargstammen vuxit så att det nu finns ca 20 föryngringar eller ca 200 vargar i Sverige och Norge, varav de allra flesta i Sverige. Därmed är riksdagens etappmål för vargstammen uppnått.
Gamla föreställningar lever kvar uppseendeväckande mycket i dagens upplysta samhälle. En sådan myt är vargens farlighet. Det finns inga säkra uppgifter om att vargar dödat människor i Sverige de senaste 300 åren, med ett enda undantag: Gysingevargen 1820. Men den var uppfödd i fångenskap och van att förknippa människor med mat.
Jägare pratar ofta om hur deras hundar blir angripna och dödade av varg. Så här ser fakta ut. Vi har 150 vargar i vårt land i dag, samtidigt har vi ungefär 200,000 jakthundar. Från år 2000 till år 2005 så skadades eller dödades det 7508 hundar i landet. Av dessa var trafiken skyldig i 7252 fall, vådaskott, ofta från den egna hundägaren var skyldig i 135 fall, skador eller dödsfall p.g.a. rovdjursattacker förekom i 78 fall, skador p.g.a. andra djur än rovdjur stod för 43 fall. Läs gärna denna statistik en gång till. Statistiken kommer inte från någon vargälskare från Skansen utan från Agria djurförsäkringar.
Under 2005 undersökte man tamdjursattacker. Man kom fram till att drygt hälften av alla attacker gjordes av hundar och inte vargar. Ofta förekom stora rubriker i tidningarna om en vargattack. Lite senare konstaterades det att attacken ofta hade utförts av hundar. Tyvärr blev ofta den senare upptäckten inte föremål för några rubriker i tidningarna. Människor hade alltså kvar uppfattningen att attacken var utförd av varg och inte av hund som det senare konstaterades.
Det pågår en civil olydnad i sensationell omfattning när det gäller vargen och de jaktlagar vi har. Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterade en rapport om illegal rovdjursjakt i höstas. Den visade på en "civil olydnad i närmast sensationell omfattning" och spårade flera faktorer bakom attityden: rovdjuren ses som konkurrenter om jaktbart vilt, ett hot mot livsstilen och symboler för en centralmakt man inte vill kännas vid. Det är fullständigt oacceptabelt att de jaktlagar vi har kan brytas och ignoreras i den omfattning som sker när det gäller tjyvjakt på varg. Om vissa grupper kan tillåtas att bryta mot de lagar vi har på ett område, så minskar motivationen att följa andra lagar för övrig befolkning.
Vargen finns i våra sagor och berättelser. Vargen finns i vår historia och kultur, den ÄR en del av vår kultur. Att förgöra vargen är att förgöra en viktig del av vår egen kultur och historia. Samtidigt visar varghatet på människans sämsta egenskaper. Den visar på närighet, egoism och intolerans.
Paula Neuding skriver i SvD en uppföljare till den rapport som i går publicerades om extrema gruppers våld, en rapport som även kommenterades av Sabuni. Neuding snuddar även vid den legala vänsterns implicita stöd till det s.k. autonoma våldet. Så här skriver Neuding i artikeln.
