Vilks provokation var mindre än Ohlsons Ecce Homo

DN:s ledarredaktion kritiserar i en ledare konstnären Lars Vilks för hans deltagande i nätverket "Stop islamization of nations" konferens som avhålls i New York i september. Enligt DN är det ett högerextremt nätverk, vilket vi som aldrig hört talas om nämnda nätverk inte har en aning om. DN har ju t.ex. kallat Sverigedemokraterna för många märkliga epitet, som inte haft med verkligenheten att göra. Trovärdigheten är därmed förbrukad, även om DN denna gång råkar ha rätt i sin bedömning. Oavsett Vilks deltagande i nämnda konferens, där vi inte tar ställning alls, så märks tydliga vinklingar i ledarredaktionen text i övrigt.

Förutom rena självklarheter i DN:s artikel som att yttrandefriheten är värd att försvara och att det råder gränsdragningsproblem när denna frihet övergår i trakasserier, så sätter inte redaktionen in reaktionerna mot Vilks i ett större perspektiv. Så här står det i artikeln.

Efter att hans teckning ”Profeten Mohammed som rondellhund” fick spridning 2007 har Vilks levt under konstant mordhot, utsatts för mordbrand, trakasserier och tvingats leva med livvaktsskydd.  

 
Precis, Vilks teckningar som var utförda i form av enkla streckgubbar orsakade en reaktion som skulle ha varit fullständigt osannolik 20 år tidigare. Sveriges regering med Reinfeldt i spetsen såg sig nödsakade att kontakta utländska representanter för att blidka främmande makt, allt detta p.g.a. några streckgubbar nedklottrade på papper. Vi ser här en tendens av servilitet mot främmande avlägsna makter, orsakade enbart av deras raseri mot svensk yttrandefrihet. Rent formellt försvarade dock regeringen den svenska yttrandefriheten. Vidare i artikeln står det.

Lars Vilks rondellhund var, liksom de danska karikatyrteckningarna i Jyllands-Posten på samma tema, en medveten provokation mot islam och idén att religiösa föreställningar skulle stå höjda över kritik eller att det heliga måste respekteras. 

Här har väl sannolikt DN:s redaktion rätt. Även om Vilks teckningar först ställdes ut på ett litet lokalt galleri, väldigt långt från svensk riksmedia, var det i någon mån en provokation mot islam och ett test av yttrandefriheten. Precis på samma sätt som Elisabeth Ohlsons Ecce Homo var en provokation mot kristna människor (dock ej Svenska Kyrkan som applåderade utställningen). Rent spontant kan man tycka att Ohlsons provokation var så mycket grövre än Vilks. Ohlson framställde Jesus som homosexuell i fyrfärgstryck med erektion (låt var halvdan), jämför detta med Vilks streckteckning. Vi kan ju föreställa oss reaktionerna vid omvänt förhållande.

Nattvarden

Det intressanta är inte alla de självklarheter DN:s redaktion tar upp i sin artikel. Det verkligt intressanta är de vitt skilda reaktioner Vilks och Ohlsons utställningar mött (av samma människor). Ohlsons utställning hyllades av vår politiskt korrekta elit, den var ju så avantgardistisk och nyskapande. Att den också provocerade massan av den enklare svenska befolkningen var ett stort och tydligt plus i kanten. Tydligen var inte Vilks lilla utställning lika avantgardistisk eller lika chick. T.o.m. ärkebiskop K.G. Hammar som hyllade och bjöd in Ecce Homo till Uppsala domkyrka, förfasade sig över Vilks kolteckningar. Skillnaderna i reaktioner mellan Vilks och Ohlsons utställningar är så frapperande att man nog tycker redaktionen på DN borde reflektera lite över detta, i yttrandefrihetens namn. Det skall också sägas att Ohlson själv aldrig uttryckt sig negativt om Vilks utställning. Till sist tar vi med denna högintressanta passus i DN:s artikel.

Vilks kritik av islamismen, och dess anspråk på att omforma hela samhället, delas säkerligen av många muslimer. Men både Lars Vilks och Jyllands-Postens islamkritiska teckningar publicerades i sekulära länder där muslimer är i stark minoritet och islamister i stark minoritet bland muslimerna. Redan från början restes därför frågetecken om Vilks i själva verket varit ute efter att provocera gruppen muslimer – snarare än den extrema islamistiska ideologin     

  
Att DN anser att islamismen gör anspråk på att omforma hela samhället, något vi nog läser för första gången. Samtidigt menar redaktionen att majoriteten av muslimer är kritiska mot detta. De skall alltså stå på Vilks sida i denna intressekonflikt. Dock vet vi ju inget om proportionerna mellan islamister och vanliga muslimer. Som icke muslim har vi väldigt lite information om just sådana saker. Att muslimerna är i minoritet har inte med saken att göra. Yttrandefriheten gäller oavsett och kan inte begränsas till att gälla angrepp enbart på majoritetsbefolkningen. Dessutom kan Vilks ha haft som utgångspunkt ett framflyttande av positionerna från denna minoritet, det råder t.o.m. hög sannolikhet just för detta. Vilken grupp Vilks avsåg att provocera är i det närmaste en akademisk fråga. Om Vilks just avsåg att provocera gruppen muslimer så hade Ohlson för avsikt att provocera gruppen kristna. Att Ohlson inte avsåg att provocera den kristna nomenklaturan och Svenska Kyrkan står utom allt tvivel. De har ju närmast fanatiskt försvarat Ohlsons utställning och dessutom bjudit in henne till domkyrkan i Uppsala.

Länk DN

Varför är du fortfarande kvar Rayman?

Sanna Rayman skriver en ganska rolig men ändå träffande artikel om publicistklubben och även andra debattörers ställningstagande till dagens politiska konst i vårt land. De två projekt som naturligtvis står i fokus är Vilks omtalade rondellhund samt då Ecce Homo-utställningen där Jesus framställdes naken och som homosexuell med början till en erektion. Så här skriver Rayman i sin artikel.

Och även i denna omgång av dramat Vilks har vi fått vår beskärda del av texter som pliktskyldigt inleds med nån rad om att yttrandefrihet är viktigt, för att sedan övergå i ett försiktigt, men lystet tassande runt tanken att Lars Vilks minsann får skylla sig själv som ådrar sig mordhot.

Jag har själv uppfattat många texter på detta sätt. Det är varje debattörs fria åsikt att tycka så, men när samma debattörer sedan försvarar Ecce Homo med näbbar och klor blir det riktigt intressant. Vidare skriver Rayman så här i sin artikel när hon jämför konstfacksstudenten Nug som gjorde en film där en tunnelbanevagn förstördes, med Vilks rondellhund.

Kulturskribenternas vilja att förstå Nugs verk var emellertid tydlig. Man vände och vred, funderade över vad han ville säga och om huruvida debatten också var en del av verket. Man fann budskap, skönhet, råhet och noterade – inte utan beundran – att hans konstnärliga provokation var ett smart sätt att slå igenom och skapa sig ett varumärke.
I fallet Vilks uteblir tolkningsförsöken och dylik beundran. Nu tas både provokation och varumärkesbyggande som en indikation på att Vilks inte är en riktig konstnär, ”bara” en provokatör. Det som var smart hos Nug är graverande hos Vilks.

Det är här Rayman träffar rätt i solarplexus på våra kulturskribenter. Det Nug kallade ”konstverk” var en solklar lagöverträdelse. Man kan t.ex. inte som konstfacksstudent filma ett rått personrån och kalla det konst, speciellt inte om man samtidigt misstänks för att själv iscensätta det. Nästa steg blir i så fall att alla de kriminella nätverk vi har i vårt land bara filmar sina värdetransportrån och plötsligt kallar dessa rån för ”performance art”.

Många kulturskribenters svärmande för Nug, Anna Odell och Paul Holländer står i bjär kontrast till deras reaktion när sedan Vilks utmanar en religion som inte hade något inflytande i vårt land för några decennier sedan. Tänk tanken att Vilks hade gjort sin teckning på 60-talet, förmodligen hade inte en enda människa reagerat i vårt land. Alla reaktioner från främmande makt skulle skrattats bort. Vad är den stora förändringen? På samma sätt skulle Odells och Nugs ”konst” varit fullkomligt omöjliga under samma tidsperiod. Nu säger nog konstkritiker och den kulturelit som försvarar den politiskt korrekta paradigmen (för det är egentligen det de gör) att samhället och debattklimatet utvecklats sedan 60-talet. Ja, det sade man säkert också i Romariket när dess förfall blivit manifest för alla objektiva bedömare. Förmodligen bär varje framgångsrikt samhälle också på fröet till sin egen undergång. Vidare så står det i Raymans artikel så här.

Vilks är ”lycklig” över uppmärksamheten skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet (11/3) och låter mellan raderna förstå att Vilks excentriska reaktion på mordkomplotten är avslöjande, oklart hur.
Vilks är helt enkelt en bråkstake som de flesta instinktivt vill ta avstånd ifrån. Jag kan förstå instinkten. Nug skadade bara vårt gemensamma goda, medan Vilks sårar. Eller antas såra, jag tror att sårandet överdrivs kraftigt, de flesta muslimer tar detta med en trött suck.

Jaha, om nu Vilks är lycklig över uppmärksamheten (jag tror även han är rädd, även om han inte vill erkänna det, det vore ju att ge motståndarna en halv seger) vad var då Anna Odell och Nug? Kadhammar försvarar Odells konst förbehållslöst, så här står det på SRs hemsida.

Författaren och Aftonbladetreportern Peter Kadhammar är inte heller orolig.
– Jag har väldigt svårt att tro att det här skulle få några konsekvenser för det eventuella waraffande vi får se i framtiden. Jag kan nämligen inte tänka migf att Anna Odell blir dömd.
Varför inte?
– Sverige är ändå ett litet, ganska hyggligt land där man förstår vad Anna Odell ville göra. Det hon gjort har inte inneburit någon särskild skada. Att då släpa henne inför rätta... Det är möjligt att det måste göras, att åklagaren har någon sorts åtalsplikt, men att domstolen skulle fälla henne har jag väldigt svårt att tro.

Sverige är ett litet ganska hyggligt land enligt Kadhammar, mot Odell, men inte mot Vilks. Här avslöjar sig Kadhammar som den falske försvarare av konsten han är. Vilks var politiskt inkorrekt på allvar, det föll inte Kadhammar på läppen. Däremot vill Kadhammar gärna demonstrera hur ”open minded” han är när Odell gör sin ”performance art”. Måhända är psykvårdens arbetare lite mer tillåtna måltavlor än islam.

Rayman skriver att även publicistklubbens ordförande, Ulrika Knutsson, sällat sig till den kategori kulturkritiker som Kadhammar tillhör. Det jag undrar över Rayman är, varför har du inte redan gått ur denna publicistklubb?

Länk SvD

Länk SR Kadhammar

Vem sårar vem?

Nalin Pekgul attackerar Lars Vilks och hans teckning som skall föreställa en rondellhund med huvud av profeten Muhammed. Pekgul menar att Vilks slår mot en svag grupp i vårt samhälle och anser rent allmänt att Vilks beteende är förkastligt, detta gör hon just vid den tidpunkt när avancerade mordplaner avslöjats mot Vilks. Så här står det i SvD.

Lars Vilks rondellhund har spelat extremisterna i händerna och försvagat muslimer som slåss för yttrandefrihet och demokrati, anser Nalin Pekgul, ordförande för S-kvinnor.
- För mig är en konstnär någon som slår uppåt, mot överheten. Inte nedåt på en svag grupp som redan ligger, sade hon i Efter tio i TV4.

Det är oerhört märkligt att en teckning som mest liknar något barn på en förskola producerat kan ”försvaga för muslimer som slåss för demokrati och yttrandefrihet”. Exakt hur skulle Vilks teckning motarbeta muslimer som slåss för yttrandefrihet? Var finns förresten dessa muslimer som med alla till buds stående medel slåss för yttrandefrihet och demokrati? Den gruppen har hållit sig mycket osynlig och tyst i vår samhällsdebatt. 

Jag tror vi just här bevittnar en rejäl kulturkrock. Irakier eller Iranier kanske förstår vad Pekgul menar, vi andra gör det inte. Dessutom är en konstnär för mig någon som producerar konst, i bästa fall med något estetiskt värde (det kan man inte lita på dock). En konstnär behöver inte sparka åt något håll, det gör man på landets karateklubbar. Vidare så säger Pekgul så här i artikeln.

I den muslimska världen är hunden oren, den får inte ens komma in i huset. Att avbilda Muhammed som hund, det är obeskrivligt sårande, sade hon

Vi måste här poängtera att Vilks teckning som består av lite streck här och där, först publicerades i Nerikes Allehanda, detta på tal om den ”muslimska världen”. Jag har dessutom själv varit hundägare, det är ”obeskrivligt sårande” att se de föraktfulla blickar som människor från en viss religion kastade på min nu döde livskamrat när vi gick ut i skog och mark.
 
En gång skadade min hund sin ryggrad och kunde knappt gå. Jag bar ut hunden som i alla fall vägde 30 kg när han skulle förrätta sina naturliga behov. Förbi kom en kvinna med huckle och kastade blickar som fullkomligt svämmade över av djupaste förakt, då hade alltså min kära familjemedlem varit nära döden och kunde inte gå själv. Den kvällen ansökte jag om medlemskap i ett parti som Pekgul inte gillar så värst mycket, allting har sina konsekvenser. Så här står det till slut i artikeln.

Pekgul är kritisk till att Vilks gett sig på just muslimer, som hon menar är en svag grupp i europeiska samhällen. Hon tycker att det är viktigt att muslimer i Europa bemöter liknande utspel med debatt.

Det är bara en grupp som reagerar med mordhot och fullkomligt raseri om man ritar en streckgubbe, det är den grupp Pekgul tillhör. Vem vet hur många streckgubbar Vilks ritat av Buddha? Han kan rita tusen Buddhafigurer med tjock pösande mage, ingen bryr sig. Jesus kan framställas som bög med halvtaskig erektion (bara den defekta erektionen borde vara en större provokation än den Vilks gjorde sig skyldig till) men ingen hotar ”konstnären” till livet i alla fall, trots att utställningen gjordes i Uppsala domkyrka.
 

För mig och många andra framstår inte muslimerna som en svag grupp, oavsett hur medlemssiffrorna ser ut. Det byggs moskéer och islam flyttar fram sina positioner överallt i världen. Det är en nästan rabiat rörelse som bestraffar de som bryter mot reglerna med osannolikt hårda straff. Det är dessutom en överkänslig religion som reagerar med totalt vansinne på provokationer som omogna småbarn skulle kunnat stå emot en bra dag.

Länk SvD

Förövrigt tycker jag DN:s ledarredaktion faktiskt gör ett bra ställningstagande i sin artikel i dag. Jag har kritiserat denna ledarredaktion fler gånger än en mellanstadieelev kan räkna till, men i dag har jag inget att anföra mot deras artikel. Det man skulle önska vore kanske att de frågade efter politikernas försvar av vår demokrati och yttrandefrihet, men man kan  inte få allt på en gång. Jag publicerar det sista de skriver i sin ledare, det är så bra.

Många politiker i Sverigedemokraterna har fått sina hus och bilar nedklottrade, mottagit telefonhot och några har blivit misshandlade för sina åsikters skull. Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har nu höjt personskydd eftersom hoten blivit fler sedan han flera gånger formulerat sig illa när han diskuterat hoten mot andra, nämligen judarna i Malmö.
Reepalu ska möta hårt motstånd när han försöker skuldbelägga offer. Men bara verbalt. Grunden för demokrati är en öppen debatt. I den är också dumma, extrema och provocerande argument tillåtna, så länge de inte övergår i hets mot folkgrupp. Rätten att uppröra gäller i skrift och bild. Åsikter vi ogillar kan vi bemöta eller ignorera. Men aldrig tysta med hänvisning till att någon känner sig kränkt.

Det finns inget att kommentera här, bara applådera.

Länk DN

Även Lars Vilks hotad

Nu har även konstnären Lars Vilks (den enda svenska nu levande konstnär jag gillar) blivit hotad. En man som pratade bruten svenska har ring från Somalia och hotat Vilks via telefon. Vilks var ju mannen som framställde Muhammed som rondellhund. Detta i en slarvig teckning som Vilks säkert gjorde på typ en minut. Ingen människa i sinna sinnens fulla bruk kan just identifera Muhammed i teckningen. Det skulle kunna vara vilken skäggig arab som helst på Vilks teckning, med hundkropp.

Mannen som hotade Vilks pratade bruten svenska och det understryker vad jag tidigare sagt. Det är vårt asylsystem som är det stora problemet. Hur och varför har mannen som hotade Vilks fått tillfälle att lära sig svenska, på en högskola i Mogadishu? Knappst.

Länk

Allt politiskt våld skall fördömas om det skall vara trovärdigt

Det är välkänt att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är utsatt för i huvudsak elektroniska hot av olika slag. Strömmen av mer eller mindre infantila hot har ökat lavinartat sedan Linderborg deklarerade att Aftonbladets kulturredaktion skall ”granska skiten”. För att vara mycket tydlig så är min åsikt att alla former av hot och rena personangrepp förkastliga och jag vill både vädja och be alla de som håller på med denna form av olagligheter att genast sluta med detta. SD är för en striktare kriminalpolitik och olaga hot är både olagligt och ett allvarligt brott. Dessutom kan man mycket lätt bemöta Linderborg med rena sakargument, i alla fall om man besitter mer än två hjärnceller i sitt cortex.  

Man kan ju tycka att de formuleringar Linderborg konstant använder i sina artiklar är utmanande och onödigt provocerande. När jag hastigt skummar igenom artiklar av Linderbord ser jag formuleringar som:

” Ja, vi vill stoppa skiten”, ” Kapitalismen krisar, politiken likaså. Det är i den myllan järnrören tågar ut på nät och torg.”, ” Den som surfar runt på järnrörssajterna ”, ” Den här skiten måste granskas.”, ” På den andra sidan finns den del av vänstern som, i likhet med Daniel Strand och Sam Carlshamre (Aftonbladet 30/9), menar att vi måste kalla SD för deras rätta namn: fascister.”, ” Samtidigt har SD kängskodda hejdukar som nu vädrar morgonluft.” och detta om Bildt ” Carl Bildt, marinerad i blod och olja,”.

Allt ovanstående var vad jag hittade vid en mycket snabb sökning och det är inte riktigt ett språkbruk man väntar sig av en kulturchef, inte ens på Aftonbladet. Dessutom innehåller åtminstone två av citatet rena lögner. SD är inte fascistiskt och partiet har absolut inga ”kängskodda hejdukar”. Däremot vädrar partiet morgonluft, det är väl i princip det enda som stämmer i den sörja av pubertala invektiv Linderborg strör omkring sig. En annan sak jag förvånas av när jag hastigt skummar runt bland Linderborgs artiklar är det konstanta hat mot SD hon hela tiden ger uttryck för, samt hennes till synes ointresse för kulturella frågor. Aftonbladet har tillsatt en kulturchef vars främsta verksamhet och intresse verkar vara att bekämpa ett politiskt parti. Så kan man också göra.

Linderborgs egen inställning till politiskt våld verkar inte heller vara helt glasklar. I en artikel skriver hon följande.

Jag ogillar våld i alla dess former men imponeras av att det i alla fall är några som har sån moralisk resning att de är beredda att till och med slåss med fascisterna.

Jag anser väl inte att just detta är speciellt upprörande. Linderborg slirar lite i inställningen vad gäller politiskt våld och det är ju fler journalister som gjort det genom åren. Däremot är den samlade bilden av Linderborgs och Aftonbladets inställning till politiska hot och våld betydligt mer problematisk. Den svenska journalistkåren ställer sig upp som en man och tar avstånd från hoten mot Linderborg (vilket jag och SD självklart också gör). Allt från Dagens Media till SvD, som helt riktigt säger att hoten mot Linderborg är ”vidriga och oacceptabla”. Skall man vara trovärdig mot i sitt avståndstagande mot politiska hot måste man vara konsekvent. Man kan då inte bara försvara de vars åsikter man sympatiserar med eller yrkeskolleger, vilket journalistkåren har en tendens att göra.

Låt oss se nu. Lars Vilks är en konstnär som själv säger att han vill testa och undersöka yttrandefriheten. Vilks har solklart blivit dödshotad och även blivit utsatt för konkreta (men något klumpiga) attacker. Det råder alltså inget tvivel i hotens allvar när det gäller Vilks. Har kanske Linderborg solidariskt ställt sig bakom Vilks rätt att slippa hot och våld? Inte riktigt. Hon utnämner i en artikel i stället Vilks till ”Sveriges fegaste konstnär”. Detta när det alltså står klart för alla att hoten mot Vilks är högst reella och allvarligt menade. Var är förresten alla indignerade ledarskribeneter när Vilks blir utsatt för hot? Det är inte riktigt samma uppställning som när en kollega blir utsatt, kan vi lugnt konstatera. Vi kan också konstatera att det är politiken som driver Linderborg, inte kulturen. Det står aldrig klarare än när hon som kulturchef utser Vilks till Sveriges fegaste konstnär.

Man slås av den iver Linderbog ägnar sig åt att attackera SD, det är artikel på artikel, år efter år. I själva verket hittar jag så många artiklar där Linderborg ägnar sig åt rent hat mot SD att jag slutar att läsa och bara knäpper bort artiklarna, datorn klarar heller inte fler öppna fönster så jag har i alla fall inget val. Jag ser inte att SD fått in en enda replik på alla de vinklade hatartiklar Linderborg med sådant raseri publicerat. Men det är självklart Aftonbladets rättighet att välja vad de tar in i tidningen. Men kanske att Aftonbladets och Linderborg då i sin tur får acceptera att sidor som Avpixlat och Fria Tider uppstår. Linderborg koketterar i princip med att ”sådant skulle aldrig Aftonbladet ta in”. Nej kanske inte det, även om Linderborg ännu inte är chefredaktör. Men då får nog Aftonbladet och Linderborg acceptera att sidor som denna äger sin fulla rätt att anmäla avvikande mening, vilket vi tänker fortsätta göra.

Kulturchefen på SvD, Martin Jönsson skriver indignerat om hoten mot Linderborg. Han skriver bl.a. så här:

Det här är obligatorisk läsning,. Man får tycka vad man vill om både Åsa Linderborg, Aftonbladet och den granskning de gör. Men de attacker som hon och tidningen utsätts för är lika vidriga som oacceptabla.

Jag håller med om att hoten mot Linderborg är vidriga och fullständigt oacceptabla. Till skillnad mot Jönsson anser jag att attacker mot politiska företrädare för SD är minst lika oacceptabla (och självklart gäller detta alla partiers företrädare). Under våren utsattes SD-företrädare i Jönköping och Skövdetrakten för hot, trakasserier och skadegörelse.  Under ett stillsamt SD-möte i Skövde blev en kvinnlig företrädare för SD misshandlad genom att någon av Linderborgs åsiktsfränder slog henne i bakhuvudet med ett hårt föremål, varför skrev du inget då Jönsson? En ung SDU-företrädare i Jönköping har fått sina fönsterrutor sönderslagna och blivit utsatt för andra trakasserier, varför skrev du inget då Jönsson? Andra företrädare i Jönköpingstrakten har fått sina husväggar sprayade med orden ”AFA ser dig”, varför skrev du inget då Jönsson? En kvinnlig företrädare har fått en yxa inslagen i dörren under våren, ett konkretare hot än de hot Linderborg blivit utsatt för. Varför skrev du inget då Jönsson? Tyckte du inte att det var tillräckligt ”vidrigt”? Då kan jag tala om för dig och dina journalistkollegor att samma kvinnliga företrädare fick affischer uppsatta längs hennes barns skolväg som talade om att deras mamma var nazist. Kanske det är tillräckligt vidrigt för Jönsson, eller så gäller bara våra demokratiska friheter journalistkåren. 

När jag googlar "Aftonbladet + SD + hot" får jag inte upp ett av alla de hot SD-företrädare blivit utsatt för. Det enda jag får upp är att Aftonbladet anser att några SD:are bluffat om hot. 

Skall man på ett trovärdigt sätt ta avstånd från politiskt våld och hot så måste man göra det på ett konsekvent sätt, det kan inte bara gälla när journalister blir utsatta. Politiska företrädare har exakt samma rätt att slippa hot och våld som journalister. Det är exakt samma angrepp på demokratin när en kvinnlig företrädare för SD blir misshandlad bakifrån med ett tillhygge som att obalanserade och kanske otillräkneliga personer ringer och e-postar Linderborg. Så jag ställer frågan igen till Jönsson, andra ledarskribenter och krönikörer, var fanns ni när kvinnliga politiker blev misshandlade och hotade i Jönköpingstrakten under våren?     

 

Jag håller också med Odell

SD har föreslagit att Lars Vilks s.k. rondellhundar skall ställas ut i riksdagen. SvD som varit snabba med att göra en rundringning till riksdagspartiernas gruppledare avvisar alla mer eller mindre bestämt förslaget, vilket nog var att vänta. Björn Söder säger i SvD att han egentligen håller med Odell, som säger att ingen av utställningarna egentligen hör hemma i riksdagen. 


Den enda logiska slutsatsen är att konst med tvivelaktigt konstnärligt värde som enbart tjänar till att väcka debatt och provocera, inte hör hemma i riksdagen. Taget detta i beaktande så hör inte heller Vilks konst hemma i riksdagen. Nu har väldigt många riksdagsmän egentligen satt sig i en omöjlig situation, eftersom de applåderade Elisabeth Ohlsons utställning Ecce homo. Det går helt enkelt inte att hitta några hållbara argument för att Ohlsons utställning hör hemma i riskdagen men inte Vilks. Så här säger Anders W Johansson (C) i SvD angående Vilks utställning i riksdagshuset. 

Det där är kvalificerat trams från deras sida. De borde ägna sig åt politik, i stället för att söka varenda liten möjlighet de har att provocera och skända Sveriges muslimer. 

Inte nog med att det här är en provokation mot den muslimska befolkningen i Sverige, det skulle få stora diplomatiska konsekvenser i hela arabvärlden. Det här visar att Sverigedemokraterna inte är seriösa för fem öre, fortsätter han.

Nej vi skall ägna oss åt politik i riksdagen och inte ägna oss åt simpla provokationer. Men vad var då meningen med Ecce homo-utställningen? Var det inte en provokation? Var det inte en skändning mot Sveriges kristna? Vilks teckningar är att likna med enkla streckgubbar, skändningen borde vara ytterst begränsad. Däremot framställdes fotografiskt en naken Jesus som homosexuell med erektion i Ecce homo-utställingen. Vilken är den största skändningen Johansson?  


När riksdagen släppte in Ecce-homo-utställningen i sina lokaler kan det helt enkelt inte ha varit för det obefintliga konstnärliga värdet. Alla kan se att det rör sig om nakenfotografier som mest för tankarna till någon obskyr form av tysk pornografi. Johansson borde då ha reagerat och sagt att i riksdagen sysslar vi med politik, inte med simpla provokationer och skändning av religiösa grupper. Enligt Johansson visade dessutom riksdagen då att den inte var seriös för fem öre. Hans Linde (V) för däremot fram en annan aspekt på jämförelsen mellan Ecce homo-utställningen och Vilks rondellhundar. Så här argumenterar han. 

Som HBT-person blir jag väldigt upprörd över den jämförelsen. Syftet med Ecce Homo var att skapa förståelse för en grupp som möter diskriminering och förtryck från det svenska samhället.

Jag förstår fullkomligt Lindes argumentering. Hela utställningen var ett sätt att belysa HBT-personers utsatthet. Vi antar då självklart att riksdagen lika gärna kunde ha ställt ut en naken Muhammed med erektion i homosexuella sammanhang. Då får väl det bli nästa projekt, som Linde självklart kommer att applådera. 


Det enda sättet för riksdagsmännen att komma ur detta på ett trovärdigt sätt är att säga nej till en utställning av Vilks hundar (som ändå inte vill ställa ut i riksdagen), samtidigt som man ärligt säger att det var ett misstag att släppa in Ecce homo-utställningen. Nu är ju inte svenska riksdagsmän kända för att erkänna sina misstag, så det blir förmodligen inget av med detta.


Länk SvD Söder


Länk SvD riksdagsmännen

Vilks och trotsigheten

Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund föll inte direkt etablissemanget på läppen. Särskilt gällde det Pierre Schori, som stod för det aggressivaste och mest uppseendeväckande angreppet på Vilks:

Yttrandefriheten är grundlagsfäst i Sverige. Men denna rätt måste i globaliseringens tidevarv paras med ett uns av ansvarstagande bortom de egna nyckerna.

Man ska förvisso inte förvånas över att Schori, som inte direkt har gjort sig känd som yttrandefrihetens och demokratins främsta försvarare, kommer med ett sådant här yttrande. Men inte desto mindre är det mycket upprörande att politikers och journalister är villiga att försöka få oss att idka självcensur för att rädda deras älsklingsprojekt - globaliseringen och mångkulturen. Det är svårt att tänka sig något politiskt projekt som det kan vara värt att offra yttrandefriheten för - och det är definitivt inte värt att offra den för mångkulturen. Men politiker med stora drömmar har alltid varit och kommer alltid att vara beredda att beskära våra friheter - det gällde en gång i tiden kommunismen och det gäller mångkulturalismen idag.

När medborgarna motsätter sig dessa stora drömmar och röstar på av etablissemanget ej påbjudna alternativ skälls de för "missnöjesväljare", och företrädarna för dessa alternativ kallas för "populister". Dessa begrepp kan på ytan verka neutrala - de används ju t ex i nyhetsartiklar - men är i själva verket pejorativa. Just att de kan verka opartiska gör dem förstås mer effektiva - propaganda är som bäst när den är subtil.

Dessa begrepp passar således etablissemanget som hand i handske. Bl a pga dem har det etablerats en föreställning om att det är fult och småaktigt att välja alternativ snarare genom vad man är emot än vad man är för.

Björn Wiman i Expressen...jämför valresultatet [i EMU-omröstningen, Grues anm.] med ett stön från Tomas Brolin (hans svar på frågan om han läste böcker):
– Det svenska nejet är svårt att härma i skrift men vi tror att det låter som en liten stöt.

Eftersom väljarna i första hand naturligtvis är emot rådande politik snarare än politik som aldrig har praktiserats är detta en idé som gynnar etablissemanget. Idén är naturligtvis helt felaktig - politik handlar inte om att välja en partner att gifta sig med utan att välja det minst dåliga alternativet av dem man erbjuds. Och då är negativa argument varken bättre eller sämre än positiva.

Det effektivaste motmedlet mot denna typ av propaganda - och mot propaganda i allmänhet - torde som jag tidigare varit inne på vara en anda av upproriskhet och cynism som man hittar hos framförallt unga men även hos vissa äldre "surgubbar". Dessa människor reagerar trotsigt på slika försök att kväsa upproret med hjälp av sofistiska trick. Vilks är kanske inte ett paradigmatiskt exempel på denna anda - han är för mycket av en särling för att vara ett paradigmatiskt exempel på någonting - men hans senaste hyss, en rondellhundsmusikal med arbetsnamnet Dogs (jmf Cats), är däremot ett typiskt exempel på denna trotsighet. Vilks framhärdar i att det ska vara tillåtet att provocera muslimer precis som det redan är tillåtet att kritisera kristna och drar paralleller mellan Dogs och den på sin tid bland kristna kontroversiella Jesus Christ Superstar. Det är förstås helt rätt av Vilks att provocera muslimer på precis samma sätt som kristna provocerats - det gör hyckleriet hos dem som kritiserar Vilks mer tydligt.

Denna skepsis inför stora projekt och inskränkingar i den personliga friheten är en betydligt viktigare egenskap i politiken än en aldrig så stor kapacitet för storslagna visioner. I visioner och entusiasm ligger som den danske journalisten Tøger Seidenfaden (förvisso mycket EU-positiv, men det hör inte hit) påpekar totalitarismens frö. I skeptisk jord kan däremot ingen totalitarism trivas.

Två artiklar på Newsmill

Jag läser lite yrvaket två artiklar på Newsmill denna morgon, det handlar om islamism i båda artiklarna. Först läser jag socialdemokraten Carina Häggs artikel där hon går till storms mot Abdirisak Waberi. Han är ordförande för islamiska förbundet i Sverige och samtidigt kandiderar han för moderaterna i Göteborg. Hägg menar att islamister medvetet nästlar sig in i politiska partier i Sverige för att påverka vår politik inifrån. Så här skriver hon i sin artikel.

Kadaffi Hussein beskriver i sin artikel hur de muslimska extremisterna skaffat sig inflytande genom att gå in som medlemmar i alla politiska partier. Det här visar hur lite kunskap de politiska partierna har om extrem islam. Vi har alla ansvar att se till att hålla extremister borta från politiskt inflytande.

Det är ett lite sent uppvaknande Hägg. Det var Åkesson som tog upp denna fråga när han debatterade med Olofsson och Centerns kandidat Aldebe. Dessutom har partiledaren Sahlin inte visat några tecken på att vara medveten om problemet förrän hon plötsligt dansade in på en fest i Rinkeby. Vi har ännu inte hört några uttalanden från Sahlin av någon större tyngd, den som möjligen gjort de kraftfulla uttalandena mot islamismen är Pekgul (som ju svårligen kan anklagas för islamofobi får vi förmoda). Så här skriver Hägg i sin artikel.

Några av dem som kommenterat artikeln tolkar Mona Sahlins närvaro [vid] festen som ett plötsligt uppflammande valtaktiskt intresse för integrationsfrågor betingat av [Sverigedemokraternas] framgångar.  

Exakt! På pricken vad jag och kanske 90 procent av svenska folket tror, lågt räknat. Sedan tar Hägg upp det faktum att Waberi gått med i en grupp på Facebook där man kräver Pekguls avgång. Så här skriver Hägg.

På Facebook har ett upprop startats som kan undertecknas av alla dem som inte vill att Nalin Pekgul ska vara S-kvinnors ordförande. Det officiella skälet till Facebook-sidan är att Nalin Pekgul, just här på Newsmill, skrivit en artikel där hon vänder sig mot Anna Ankas konservativa kvinnosyn. Över hundra män har undertecknat uppropet.

 

Tydligen så har Waberi undertecknat uppropet också, bland alla de andra männen som i sin stenåldersmässiga syn på kvinnan gått med i gruppen. Anna Anka är ett skämt, gruppen på Facebook är ett skämt och hundra män i en grupp på Facebook är en mycket, mycket liten grupp har jag förstått. Det var ett mycket dåligt argument att anföra mot Waberi, det måste finnas bättre. Varför inte undersöka vad den organisation, Islamiska förbundet, står för? Waberi är ju ordförande och måste kunna göras ansvarig för de åsikter och värderingar som organisationen representerar. Eller är det lite för politiskt farligt? Så här skriver Waberi på SvD.

Jag är för jämställdhet mellan könen. Svensk lagstiftning bygger på principen att även homo- sexuella ska ha samma fri- och rättigheter som andra och det tycker jag är bra

Det är fult att ljuga enligt kristendomen, det är ännu fulare att ljuga enligt den tradition vi hade innan vi kristnades. Men enligt islam är det ett verkligt svårt brott att ljuga (det kan vi sätta på plussidan för den religionen) så antingen talar Waberi sanning här i sitt uttalande eller så gör han sig skyldig till ett mycket svårt brott enligt alla muslimska riktningar. Jag har hört att det kan finnas kryphål i Koranen när det gäller att ljuga, detta om det gäller att bekämpa en fiende, men jag har inte själv kontrollerat detta. 

Klart är att det uppstått en intressant diskussion inom Socialdemokraterna när det gäller islam och dess inflytande i våra förorter, samt de riksdagsmän som representerar islam och som nu dyker upp i våra politiska partier. Vi minns också att Sahlin själv varit den främsta försvararen av islam i vårt land om vi tittar i backspegeln.

När vi så läser den sista artikeln i Newsmill så går där konstnären Vilks ut och berättar om de hot han och den danska tecknaren Westergaard utsatts för. Vilks har utsatts för hot p.g.a. den barnteckning där Muhammed ritades som rondellhund. Men var är stödet för Vilks undrar vi? Inte ett ord har nämnts om de hot som riktats mot Vilks av varken Hägg, Sahlin eller Pekgul. Ingen annan politiker i Sverige har höjt sin röst för att försvara Vilks som faktiskt blivit utsatt för dödshot. Är det för att Vilks är lite för svensk? Är det mer politiskt opportunt att försvara dansande ungdomar i Rinkeby än en medelålders konstnär från Värmland?

Länk Newsmill Hägg

Länk Newsmill Vilks

Länk Waberi SvD

Länk Aldebe Wikipedia

Sverige, underbara märkliga land

Jag läser på Ekots hemsida att SÄPO gjort sig skyldig till brott mot bygglagen, de har nämligen ställt upp en husvagn på Lars Vilks tomt. För att skydda Vilks liv har SÄPO ställt upp en husvagn, antagligen för att vakterna skall få sova mellan passen. Nu krävs det bygglov för att stationärt ställa upp en husvagn. Nitiska grannar till Vilks har anmält SÄPO:s husvagn till kommunen. 


Det står i artikeln att Vilks är mordhotat efter sina "provokationer" mot muslimer. Provokationerna består alltså i att Vilks ritat en teckning med Muhammed som rondellhund. Det får nog sägas vara en provokation som är ljusår mot Elisabeth Ohlsons Ecce Homo, som riktades mot kristendomen. 


I Sverige, detta märkliga land, så uppmärksammas det att SÄPO missat bygglov för en husvagn. Att Vilks lever under ständigt mordhot för att han ritat en enkel teckning ses som normalt, han har ju själv provocerat de rättrogna.  


På samma sätt känner jag människor som fått avslag på sina ansökningar om bygglov, då de valt fel färg på tegelpannorna. Det bryter mot den allmänna skönhetsprincipen och enhetligheten i arkitekturen, samtidigt får moskéer med torn bygglov som bryter mot all enhetlighet vi kan tänka oss. Något är fel i den politiska kulturen i vårt land.

Länk Ekot 

Men varför inte ställa det självklara kravet?

I en ledare på DN skriver redaktionen om hoten mot konstnären Vilks och att det är ett angrepp på oss alla, ett angrepp på yttrandefriheten och vårt sätt att leva. Så här skriver redaktionen.

Om någon betraktat angreppen på Vestergaard och Vilks som enskilda polisärenden är det hög tid för en omprövning. Hoten utgör i själva verket ett angrepp på en av våra mest grundläggande rättigheter - yttrandefriheten - och bör ses som ett vidare och större hot mot ett öppet och fritt samhällsliv. De personer i Al-Qaida som vill tysta skandinaviska tecknare förnekar de mest grundläggande värden som bär upp en demokrati.

Jag instämmer till fullo i redaktionens analys av hela affären, det är ett hot mot hela vårt styrelseskick och vår demokrati. Det jag INTE instämmer i är de slutsatser redaktionen kommer fram till, så här skriver de.

Den svenska rättsstaten måste därför ge Lars Vilks allt skydd han behöver. Det får inte råda något tvivel om att Säpo ställer upp med adekvat bevakning.
Lars Vilks står inte ensam i denna konflikt. Ett hot mot honom är i förlängningen ett hot mot alla svenskar.

Varför skall endast den ”svenska rättsstaten” ge allt skydd han behöver? Är detta enbart en fråga för våra myndigheter? Jag menar att våra politiker har ett minst lika stort ansvar. Reinfeldt intog en hukande attityd när vissa stater hotade vår demokrati och yttrandefrihet. Reinfeldt hade också samtal med representanter för främmande stater som framförde krav på att vi skall ändra vår lagstiftning bl.a. Att påpeka SÄPO:s stöd i detta är löjligt, alla tar det för givet naturligtvis. Men varför ställer inte ledarredaktionen några krav på våra politiker? Om inte våra politiker med Reinfeldt i spetsen ställer upp för yttrandefriheten, vår demokrati och enskilda personer, så står Vilks ganska ensam i detta, inga stolta deklarationer från en ledarredaktion kan ändra på detta faktum.
Länk DN

Länk SVT

Länk SR

Några rättelser till Expos ”Positiv antirasism”

Daniel Poohl och Alexander Bengtsson har gjort ett berömvärt försök att formulera en, som de säger, ”positiv antirasism”. Med det menas en antirasism med en vision som vill vara för något, inte bara emot. Slutsatsen är att de vill ha ett samhälle på lika villkor för alla samhällets individer. Nu skulle ju t.o.m. undertecknad kunna skriva under på det, märkvärdigare än så är det inte. Vi får hoppas att detta inte på något sätt slår undan benen för våra ambitiösa författare. Dock innehåller skriften några missförstånd och sakfel som jag skall vara vänlig nog att rätta till. Det kan ju dessutom bli fråga om ett nytryck av boken och då tar jag för givet att rättelserna hörsammas i vederbörlig ordning.

Först noterar vi att Sverigedemokraterna är nämnda inte mindre än 62 gånger på 69 sidor. Man undrar om boken handlar om en ”positiv antirasistisk vision” eller om man som vanligt argumenterar emot SD. De starka intressen som förser Expo och liknande organisationer med pengar kanske är mest intresserad av pengar, mandat och makt, inte av aldrig så fina visioner. Nåväl på sidan 12 står det.

Den svenska antirasismen har sina rötter i 1930-talets motstånd mot nazismen.

Denna utsaga stämmer nog inte (vad det nu spelar för roll). Det var allt ifrån den svenska vänstern till fascistsympatisörer som Torgny Segerstedt som arbetade aktivt mot nazityskland. Vad dagens Expo har med dessa aktörer att göra förstår inte jag i alla fall. Snarare har dagens ”antirasism” att göra med Frankfurtskolan, 68-rörelsen och en vänster som tappade fotfästet och var tvungen att hitta ett nytt fotfäste. Arbetarklassen fick det lite för bra för vänsterns välmående. Delar av denna vänster anammade den ursprungligt liberala visionen om det multikulturella samhället. Där har ni era rötter Expo, och inget ont om dem. Ni behöver inte skämmas för det.

På sidan 23 bl.a. delar Expo in befolkningen i ”toleranta”, ”ambivalenta” och ”intoleranta”(skriver Expo i stället för Poohl och Bengtsson framledes). Jag finner till min förskräckelse tillhöra den intoleranta skaran. Uppdelningen är som jag förstår gjord på vilken syn man har angående immigrationspolitiken. De som vill ha en restriktiv sådan är intoleranta. Frågan är hur tolerant en sådan uppdelning är. Det är fullt legitimt att i en demokrati ha åsikter om immigrationspolitiken (den kanske viktigaste frågan av alla). Själva synsättet som ligger bakom uppdelningen torde andas en viss intolerans.

Det tjatas på många sidor i boken att Sverigedemokraterna ”vill tvinga in människor i sin gemenskap”. Här skall jag inte rätta författarna, de har rätt. Emigrerar du till ett annat land är det förenat med krav, vi sticker inte under stol med det. Du skall följa lagstiftningen, bidra med din egen försörjning i mån av möjligheter, avsäga dig eventuella utslag av hederskultur, definitivt om de bryter mot svensk lagstiftning. Jag är för sådana krav och författarna får ha en annan åsikt om de så behagar. Se där, ett utslag av åsiktstolerans.

På sidan 32 skriver Expo att Sverigedemokraterna anser att ”öppet rasistiska, våldsbejakande och intoleranta sajter” är en seger för yttrandefriheten. Jag kan inte påminna mig att SD uttalat sig om sådana sajter alls, eller har med dessa att göra överhuvudtaget. De enda sajter SD-företrädare av rang uttalat sig om är Avpixlat och Fria Tider. Skall inte dessa sajter få finnas i den åsiktsflora vi skall ha i landet? Är dessa sajter våldsbejakande och rasistiska? Jag har i alla fall inte sett det, med tillägget att jag inte slaviskt följer dessa sajter själv. Sedan tar Expo upp alla tillmälen som de menar att sympatisörer till SD vräker över sina meningsmotståndare, och att de därigenom förhindrar ett fritt åsiktsbyte (OBS paradox med sajterna ovan). Just i dagarna har vi sett att dessa toleransens apostlar är de som vräker otidligheter och oacceptabla epitet över just systemkritiska sympatisörer. Detta gäller allt ifrån professorer som skall spotta oliktänkande i ansiktet till ”världsföräldrar” från UNICEF som rutinmässigt kallar SD för ”svin”.      

På sidan 41 skriver Expo följande om vad SD står för.

Rasism finns inte, så länge den inte drabbar svenskar.    

Exakt vem har sagt det? Det är så dumt så det förtjänar inte att vidare kommenteras. Ta bara bort det till nästa upplaga tack. Återigen i samband med SD skriver författarna så här på sid 42.

Samtidigt anklagas det politiska etablissemanget för att i den politiska korrekthetens namn blunda för intoleransen.

Vi får väl hålla artikeln kort, och bara påpeka att styrelseledamoten i Expo, Mona Sahlin själv erkänt detta, i samband med mordet på Fadime. Jag satt framför TV:n och både hörde och såg det. Tyvärr är mitt långtidsminne bättre än mitt korttidsminne, tyvärr också för Expo.

Andra som nämns i mindre fördelaktig dager är Johan Lundberg, Dick Erixon och Paulina Neuding (som jag blivit utskälld av i en e-post för över 10 år sedan när jag påpekade hennes PKism).

På sidorna 54-55 påstår Expo att Sverige alltid varit mångkulturellt. Det pekas på allt ifrån tyskar i Stockholm (som medförde stora problem understundom, se t.ex. Käpplingemorden) till vallonerna. Som alla vet går detta inte att jämföra. Ett litet antal kom/togs hit för att arbeta eller bidra med kunskaper. Den dagen de blev arbetslösa åkte de hem igen. Vi hade varken sociala myndigheter eller integrationsguider. Det var inte tal om att t.ex. anpassa svenska lagar eller annat. Självklart tog vi emot den kunskap i järnhantering vallonerna bidrog med. Tack för det.

På sidan 60 pratas det om den svenska gemenskapen, som enligt Sverigedemokraterna håller ihop nationen. Denna gemenskap misstänkliggörs av Expo självklart. Utan att dra upp en massa logiska argument (vi struntar i det denna gång) kan vi säga att laglydighet och viljan att betala skatt i grunden bygger på denna gemenskap. Också viljan att hålla naturen ren, att vårda vårt kulturarv. Det är så tydligt att i vissa utanförskapsområden så är denna vilja sämre, för att de just inte känner denna gemenskap. Vi missbrukar inte gärna vårt bidragssystem trots att vi kan det med minimal risk för att åka fast, just för denna känsla. Vad skulle det annars vara? Det innebär självklart inte att vi går omkring och kramar om folk på bussen, tvärtom, det är i sanning osvenskt.

Till sist tar vi upp vad författarna skriver på sidan 32. Det är ett utmärkt exempel på hur bakvänt allt kan vridas för bevisa de egna teserna. Expo skriver att Sverigedemokraterna drivit frågan att Lars Vilks skall få ställa ut i riksdagshuset, för att demonstrera Vilks rätt att avbilda profeten. Samtidigt skriver författarna, att SD protesterat mot Elisabeth Ohlsson Wallins utställning (där hon i bilder framställde Jesus naken med erektion i kyrkan. [Min anm.]). Detta menar Expo, är höjden av inkonsekvens.

Ja, det är i högsta grad inkonsekvent, men precis tvärt emot vad Expo påstår. Först ägde Wallins utställning rum i Uppsala domkyrka (bl.a.). Ärkebiskop K.G. Hammar höjde utställningen till skyarna, tillsammans med delar av Svenska Kyrkan och det politiska etablissemanget. Därefter kom debaclet med Vilks teckningar. När Vilks blev hotat till livet så var både K.G. Hammar, Svenska Kyrkan och vissa delar av det politiska och kulturella etablissemanget helt tysta eller så kritiserade de Vilks för hädelse. Samma personer som höjt Wallins utställning till skyarna, var alltså kritiska mot Vilks. Detta, mina damer och herrar, är höjden av inkonsekvens och politisk korrekthet. Det är falskt och fegt. Det är ovärdigt och nedrigt. Och det är ett utmärk exempel på hur Expo vrider till verkligheten så den passar deras agenda. Är författarna smarta, vilket jag ibland fått för mig att Poohl kan vara, så tar ni bara bort detta ur kommande tryckningar.    

Elisabeth Ohlson har inte förstått någonting

OBS uppdaterad!
Med anledning av att kulturhuset vägrat att visa konstnären Elisabeth Ohlsons utställning Jerusalem skriver Ohlson en artikel på SVT-Debatt där hon upprört protesterar mot att Världskulturmuseet vägrade att visa hennes utställning. Enligt Ohlson så handlade hennes utställning om hur kristendomen, judendomen och islam hatar HBT-personer. Enligt Ohlson så beror beslutet på islamofobi och är en ”skymf mot Sveriges muslimer”. En fobi är enligt alla ordböcker en överdriven rädsla för något tämligen ofarligt. Nu är väl rädslan för muslimska reaktioner i samband med Ohlsons tänka utställning kanske inte helt grundlös. Speciellt med tanke på de upplopp som skedde i Afghanistan efter att en pastor brände en bok av Koranen. Att Sveriges muslimer skulle gilla Ohlsons utställning tror jag inte heller riktigt på, undantag finns säkert. Så här skriver Ohlson i sin artikel.

Men det slutar inte där. Rädslan för hot och bomber från muslimska terrorister hade redan knäckt ledningen på Världskulturmuseet. Museet beställer en hotbildsanalys av polisen i Göteborg. Nu börjar det riktigt otäcka. Museichefen Mats Widbom och kommunikationschefen tar nästa flyg upp till mig i Stockholm och berättar om de hot som kan uppstå om de visar utställningen. De säger till mig och min hustru att polisen bedömer att jag kan få samma hotbild som Lars Vilks och att skyddat boende kan bli aktuellt. Jag som har två små barn blir ju skiträdd. Då ska alla veta att jag är enormt luttrad av kontakt med polisen efter EcceHomo-tiden. Då sökte polisens bombhundar alltid igenom de lokaler och kyrkor där mina bilder skulle visas. Jag var mordhotad och hade kontakt med Säpo för min säkerhet.

Men det var innan rondellhund och Muhammedkarikatyrer.    

Struntprat! Att kränka kristna traditioner är en helt annan sak än att kränka muslimska sådana. Ohlson vill på något sätt lägga dem i samma vågskål, vilket är ett uppenbart bedrägeri. Förmodligen var säkerhetsåtgärderna efter Ohlsons osmakliga Ecce Homo överdrivna. Många var upprörda men ingen var nog beredd att övergå till fysisk handling, fast psykiskt instabila personer finns ju överallt så osvuret är bäst. Mordhotad är nästan varenda känd politiker någon gång under sin karriär, not a big deal. 


Varför tror Ohlson att hon skall bli behandlad annorlunda än Vilks om hon kränker islam? För att hon är kvinna? För att hon själv är homosexuell? Glöm det, förmodligen hade polisen rätt. Det går att kränka kristna traditioner och värderingar utan påföljd, samma sak gäller inte islam. Ohlson verkar inte förstå skillnaden vilket förvånar mig ganska mycket. Jag trodde att ungefär varenda 10-åring i detta land förstått skillnaden mellan religionerna. Å andra sidan är ju Ohlson konstnär, de står väl över vanlig politik, och kanske vanligt sunt förnuft också. Vidare i artikeln skriver Ohlson så här.

Utställningen öppnar med säkerhetsbågar vid ingången och 15 utplacerade vakter i lokalen och de texter som tillhör bilderna endast på svenska. Inte arabiska, hebreiska, engelska. Utställningskatalogen säljs inte och en bild är borttagen. Den föreställer tre homosexuella män på en bönematta och man säger att den kan uppfattas som en Mohammedkarikatyr eftersom de har rumporna riktade åt det håll där det hänger en bild på profeten.
De fruktade hoten, bomberna och terrordåden uteblir. Det inträffar faktiskt absolut ingenting. Det har gått ett år och nu visas utställningen i sin helhet, med samtliga texter och bilder. Fortfarande ingenting.

Men alltså, förstår du ingenting kvinna? Skulle en bild av tre homosexuella (nakna?) män som ber på en bönematta med rumpan riktad åt Mohammed (som ju inte ens får avbildas) bli känd i vissa muslimska delar av världen skulle reaktionerna bli värre än vad det blev av Vilks Muhammedteckning. Alltså var är sunda förnuftet? Ingenting har hänt, kanske mycket beroende på de säkerhetsåtgärder som begränsade utställning, eller slumpen. Vi vet inte varför ingen reaktion kommit, men om utställningen blev känd och vissa element i den muslimska världen bestämde sig för att agera (de drivs sannolikt av politiska ställningstagande de också) så skulle du flicka lilla få leva under polisbeskydd resten av livet.  Vidare i denna patetiska artikel.

Ändå händer det igen. Nu i Stockholm och Kulturhuset. Det är en skymf mot Sveriges muslimer med denna feghet. Denna rädsla som sprider sig bland myndighetspersoner – vad grundar den sig på? Det måste bli en diskussion om det. Kan vi någon gång sluta att se muslimer som ett enda homogent terroristkollektiv, kan vi någon gång se något mer än slöjor och bomber, kan vi någon gång se nyanser?

Ohlson tror på något outgrundligt sätt att hon har Sveriges muslimer med sig i denna fråga. Jag önskar nästan att hon fick genomföra sin utställning ocensurerad så verkligheten gör sig påmind för denna konstnärssjäl. Nej, muslimerna är inte en homogen grupp, vem har påstått detta? Det räcker dock med ett ganska litet antal fanatiker för att en tragisk händelse skall ske. Att rädslan sprider sig bland myndighetspersoner beror på att det legat en hel del sanning bakom allt prat som klassats som ”homofobiskt” och att myndighetspersonerna vet om detta. Vidare i artikeln.

Min egen rädsla rann av mig när jag blev uppringd av en homosexuell muslimsk man som sa att han var besviken över den borttagna bilden.

Puhhh…jag avstår från kommentarer här. Om jag skulle kommentera detta skulle jag få svårt att upprätthålla den nivå på språket som annars utmärker denna blogg. Till slut skriver Ohlson så här.

Stängningen på Kulturhuset är en skandal. Jag har växt upp som konstnär i ett Sverige där staten stod på konstens och på demokratins sida. Vad är det nu som händer när staten ska stoppa mig? Detta är något helt nytt och jag kräver svar och en utredning av vår kulturminister.

Det måste bli ett slut på fegheten.

Det finns ju de som tyckte att Ohlsons utställning Ecce Homo också var en skandal, speciellt när den var finansierad med skattepengar och att vår kära ärkebiskop upplät landets kyrkor åt utställningen. Att staten omhuldat konstnärer nästan lite för mycket är vi ense om, men nu gäller det realpolitik, den verkliga världen. Det finns sannolikt Sverigedemokrater som redan innan tvivlat på om ”staten” alltid stått på demokratins sida. Nu blir en konstnär drabbad, så synd. Staten kan inte stoppa varken Ohlson eller andra konstnärer om de inte kräver statligt stöd. Gör en helt egen utställning som är självfinansierad. Den tanken kanske rentav är mer hädisk en Vilks rondellhund, att konstnärer levar utan statligt stöd. 


Så sött när en konstnär kräver ”slut på fegheten.” Som systemkritisk har man ju annars vadat upp till midjan i äcklig feghet precis hela tiden. Vi är några i min politiska riktning som också gärna hade sett ett ”slut på fegheten.” Tyvärr bygger en stor del av dagens politik på feghet. Den aningslöshet och den minimala kunskap Ohlson verkar ha om vår omvärld är skrämmande, så skrämmande så man nästan kan tala om en helt ny fobi.  

Länk SVT-debatt

UPPDATERING:

Nu plötsligt skriver Martin Aagård på Aftonbladet att det möjligen kan vara kränkta Sverigedemokrater bakom facebookkritiken mot Ohlsons utställning. Han garderar sig genom att sätta ett litet frågetecken efter den braskande rubriken. Aagårds tilltag motiverar han genom att en Sverigedemokrat tydligen gjort uttalandet att det förmodligen är muslimer bakom facebook-kritiken.

Så märkligt, att Sverigedemokraten kunde dra till med att det kunde vara muslimer bakom kritiken, de är ju inte kända för att bli kränkta i första taget. Dessutom hade tydligen de som innehade facebook-kontona utländskt utseende och utländskt klingande namn. Det tyder verkligen på att det var Sverigedemokrater, eller hur Aagård?

Man borde inte längre bli upprörd, man borde resignerat. Vi måste ha världens sämsta journalistkår i vårt land. Vi måste ha den mest tendentiösa och partiska jornalistkår i hela världen. Jag tror på fullt allvar att journalisterna i t.ex. Botswana eller Jemen har en betydligt högre yrkesheder än de som kallar sig journalister i vårt land. Skulle andra yrkesgrupper missköta sin uppdrag som våra journalister gör dagligen skulle de sparkas från sina arbeten. Alltså det är dags att vakna. Skulle t.ex. läkare ha samma yrkesheder som vår journalistkår skulle de äta pizza på patienterna innan operation. Det skulle vi aldrig acceptera men vi accepterar samma bristande yrkesheder hos journalistkåren. Just journalister tillåts på något konstigt sätt lägga precis all yrkesheder åt sidan, märkligt.

Länk Aftonbladet  

Bra förslag Guteland, men Vilks då?

Jytte Guteland skriver i SvD om de regimtrogna iranier som hotar och trakasserar iranier i vårt land. Hon är uppenbarligen mycket upprörd att dessa hot kan förekomma på svensk mark mot iranier som är regimkritiska till den nuvarande iranska regimen. Guteland föreslår t.o.m. att människor med iransk bakgrund som hotar regimkritiker i vårt land skall utvisas. Det är ett förslag som lika gärna skulle kunnat komma från mig.

Men så slås vi av hur oerhört tyst det varit när konstnären Vilks hotats, uppenbarligen av människor med svensk anknytning. Då har det varit knäpptyst från Guteland och alla andra politiker. Inga förslag på utvisning eller andra kraftfulla åtgärder har föreslagits när samma hot riktats mot den svenske konstnären Vilks. Lite mer konsekvens skulle man kanske kunna tänka sig, i alla fall för syns skull, nu är det nästan penibelt.

Länk SvD

Hotet mot vår yttrandefrihet

I dagens DN står det att Vilks som ritat någon rondellhund föreställande Muhammed mordhotats och nu skall få polisbeskydd, det var väntat. Nu har svenska företag också blivit hotade i Mellanöstern. En huvudman för Al-Qaida har sagt på ett ljudband att de vet hur man skall tvinga fram en ursäkt. Sannolikt vet de detta, västvärlden har understundom fallit till föga för simpla hot och sådant lär sig dessa extremister sig av.

Chefredaktören Ulf Johansson har också blivit mordhotad och fått ett pris på sitt huvud, liksom Vilks. I dagens SvD står det glädjande nog att tidningsutgivare över hela landet går ihop för att slå vakt om yttrandefriheten och stötta den mordhotade redaktören, som fram till nu bara är en men det kan bli flera. Ett antal tidningar har publicerat denna teckning av Vilks, däribland DN, det är dock bara Nerikes Allehanda som fått mottaga dödshot.

Det framstår som om hela Sverige med dess yttrandefrihet, kultur och traditioner är satt under hot. Det rör sig om simpla men skrämmande mordhot av värsta märke. Avsikten är att skrämma oss till underkastelse och lydnad. Hoten går på tvärs mot allt vi håller heligt i detta land och strider mot hela vår kultur och hävdvunna rättigheter. Vi frågar oss hur människor långt borta i mellanöstern kunde få information om denna barnsliga teckning som man mycket väl skulle kunna hitta i en svensk skolelevs mattebok efter en osedvanligt tråkig lektion. De vet inte ens hur svenska flaggan ser ut men verkar ha full koll om något som på minsta sätt kränker islam publiceras eller ställs ut. Det är alldeles uppenbart att många av de flyktingar vi tagit emot känner mer samhörighet med de extrema muslimska regeringarna i Mellanöstern och annorstädes än de gör mot vårt fria samhällssystem. De borde aldrig ha klassats som flyktingar från början, deras värderingar ligger i linje med de som finns i Mellanöstern snarare än de värderingar om yttrandefrihet som vi har.

Det är bra att landets redaktioner och utgivare går ihop som en man i detta trängda läge. Jag efterlyser dock en politisk reaktion, var är Reinfeldt? Var är regeringen med sitt fasta ställningstagande? De skall ju vara den yttersta garanten för att vi politiskt står emot krafter som hotar vår kultur och rättigheter. Det är knäpptyst över hela den politiska linjen, är vi rädda? Är det ekonomiska aspekter som styr regeringens agerande? Är det politiska aspekter? Reinfeldt visar återigen att han inte är den rätta ledaren för nationen, han tror att en muppliknande hållning där man hela tiden stryker alla medhårs utom de mindre bemedlade inom landets gränser, är en statsmannalik hållning. Att hela tiden kröka rygg, hålla tyst och försöka sopa alla känsliga frågor under mattan är inte vad en ledare för nationen bör göra. Diplomati har sin tid och fasta ställningstaganden har sin tid, för ledaren av nationen är det ett måste att veta vad som passar när.

Mod borta och här hemma

Hanne Kjöller skriver om de modiga kvinnorna Kartika Sari Dewi Shukarno från Malaysia och Lubna al-Hussein från Sudan. Båda kvinnorna bröt medvetet mot rigida fundamentalistiska regler i sina respektive hemländer och vägrade böja sig när samhället med mullorna i spetsen krävde bot och bättring. Shukarno hade druckit öl på en nattklubb och hotades med spöstraff, eftersom händelsen och straffet blev internationellt känt så utmanade hon makten och sade bara ”visst, kom igen och ge mig spö då”. Al-Hussein hade fräckheten att bära byxor som en man och hon utmanade samhället i Sudan på liknande sätt. Även hon verkar segra över mullorna.

Kjöller skriver käckt och hurtfriskt om dessa rakryggade kvinnor och de har med all rätt imponerat både på Kjöller och mig. På ett själklart och naturligt sätt tar Kjöller parti för kvinnorna och förväntar sig att alla läsare också gör det, vilket med största säkerhet också stämmer.

Men dessa fundamentalistiska principer och tänkande finns också i vårt land. Muslimska män sätter upp stränga religiösa regler för sina fruar och döttrar även i Sverige. Det är nu det blir intressant. Tar Kjöller och andra samhälliga debattörer lika självklart och frejdigt parti för frihetliga och sekulära principer mot fundamentalismen även på hemmaplan? Det är upp till var och en att bedöma naturligtvis men jag tycker inte det. Plötsligt tassar vi på tå och börjar ta hänsyn vi absolut inte gjorde när det gällde Sudan och Malaysia. Varför gör vi det? Varför är fundamentalistiska tendenser mer förkastliga i Sudan och Malaysia än här hemma? Skall vi vara ärliga så kritiseras denna typ av fundamentalism även här på hemmaplan, men inte på samma självklara sätt. Denna skillnad är högintressant och berättar något viktigt om vårt samhälle. Så här skriver Kjöller i sin artikel.

Det sägs att ord har dödat fler än svärd. Kanske har också ryggrad revolutionerat samhällen mer än allsköns artilleri. Tänk Ghandi och Luther King. Utvecklingen fortsätter.     

Ja gör den verkligen det Kjöller? Ghandi och King kritiserade de samhällen de levde i, inte missförhållanden på andra sidan jordklotet. Hade de ägnat sig åt kritik mot samhällen i andra världsdelar än de levde i skulle ingen vetat vem de var nuförtiden. Ryggrad har man när man vågar gå emot det etablerade samhälle man själv lever i och dessutom får ta stryk för det. Vilka är det i dagens Sverige som ställer sig upp och går emot det etablerade samhället, samt dessutom vågar riskera någonting för sitt ställningstagande? Kanske är det så att ryggradens resning och hårdhet minskar proportionellt med levnadsstandarden. I fattiga länder vågar man sitt liv för det som är sant och riktigt, men i rika länder som Sverige vågar man inte riskera sin lönebonus för det man tror på.

Det etablerade samhället och våra politiker hade en unik chans att visa något som i alla fall liknar ryggrad för några år sedan. Det var en bjudning på ett silverfat för att visa ett uns av resning för det som är rätt och riktigt. Konstnären Lars Vilks ritade en slarvig barnteckning som skulle föreställa Muhammed som hund. Delar av den muslimska världen protesterade vilt och hotade med att sluta köpa svensk mjukost. Regeringen Reinfeldt var knäpptyst till tystnaden blev öronbedövande. Till sist klev så Reinfeldt fram och påpekade principerna för vår yttrandefrihet med sådan överdriven diplomati att han fick det till att låta som en ursäkt. Därefter tog han emot en rad ambassadörer från muslimska länder och ingen av oss vet vad Reinfeldt sade då. Jag vågar mig dock på en gissning att han inte gav ambassadörerna fingret och förklarade vad vår yttrandefrihet egentligen innebär och hur enormt barnsligt de bar sig åt.

Det hade varit roligt om Kjöller hade jämfört de två rakryggade kvinnorna, Shukarno och al-Hussein med Reinfeldts agerande när muslimska regeringar försökte brännmärka en barnteckning . Och hur agerade du Kjöller under ”krisen” med Vilks barnteckning, gav du Vilks samma frejdiga stöd som du ger de två kvinnorna? Skrev du en krönika där du konstaterade att vi sålde vår ryggrad för lite mjukost? Jag är säker på att en inhemsk Ghandi eller King skulle gjort just det.

Länk DN  

Länk SvD Reinfeldt